Annanstans, kapitel 1

ANNANSTANS

 

My mother and I should have both been girls who stayed out on the porch a little longer than the rest, girls who strained to hear the long-distance trucks on the highway and who listened to them, not the nearer crickets.

(Mona Simpson: Anywhere but Here)

 

Du tycker att jag drömmer / jag som inte ens kan sova

(bob hund: Festen är över)

 

Just don’t let anyone fall.

(Yogi Tea)

 

Staden är stor, kvarteret underligt. I en källarhåla står Maude C. framför mikrofonen, en metallisk kon som sticker ut ur väggen lite ovanför munhöjd. Hennes kjol är grå, koftan mjuk. Håret kammat, med spänne. Gröngul fukt rinner längs väggarna, dasset är ett hål på bakgården, luften tjock av tobaksrök. Det oaktat: denna källarhåla är en studio, en inspelningsstudio. Här görs musik. Här spelas i kväll in en skiva.

Det är nyårsafton, snön virvlar. Maude C. tar en klunk honungsvatten.

Hon älskar den här sången. Orden är som i de andra sångerna, det är bara hjärta och smärta hela vägen, men det är något, något är det med den, hennes röst med ens förunderligt mörk. De lägsta tonerna låter som någon annan, som om någon sjöng i stället för henne. Men det är hon.

Damn it, Maudeline! ropar J. bakom trummorna. You’ll be the friggin’ new Bessie!

Ståbasen hamrar, tobaken brinner.

Vill du ha en, Maudie Cee?

Jag? Maude C. skrattar, grabbarna skrattar, allt är ljuvligt, ljuvligt.

Once more, girl, and that’ll be it!

Efteråt går hon ut i snöyran, i mörkret, ensam, omkring henne far automobiler, springer kvinnor i pälsar, gråter hemlösa barn utan skor. Hon promenerar den långa vägen mot tåget som ska ta henne hem till mamma i utkanterna, det är fyrverkerier, droskorna skramlar, håret luktar snö och natt, sången finns i henne, en hemlighet, som kan delas ut, till alla, det är underligt, i luften omkring henne, ingraverad, detta är natten / då vi dansar vi två, det är något, något, glädjen är enorm, för stor för denna kropp. Den grå finkjolen gungar kring hennes ben och också: hur en såg på henne när hon skulle gå, dörren som nästan hade snöat igen, hur, ett ögonblick, vid dörren. En gammal dam framför henne halkar. En luffare ler. Klockan på tågstationen slår tolv. Det är år 1924. Hon tittar upp, himlen är mörkblå, nästan violett, ovanför stadens ljus.

 

1.

 

Nina

 

Det var alltid morgon då de reste.

 

Alltid börjar jag så.

På rygg på den här mattan.

Kaffet i muggen där, kallnat.

 

Det var alltid morgon då de reste.

Och på något sätt alltid en morgon i mars.

Ett slags surrande i luften, ett hemligt os, av jord, ett obestämt växande i den.

 

Det osynliga sjudandet i trädstammarna. Om man hade tryckt sitt öra mot en av dem, stått där, gett sig, som om man hade kunnat höra det: ett avlägset, hysteriskt ringande.

Också de gamla löven, de som blev kvar när det krattades på hösten, de bortglömda, halvt förmultnade, slemmiga. En blandning av de här två sakerna, löv i motsatta stadier. Mull, hundars spår. En form av dis kring träden.

 

Det var: bilen.

Liten. Rostig vid stänkskärmarna. Färgen obestämd, grön.

Det var: en som stod. Som rökte, som pratade, som skrattade.

Det var: en flicka i baksätet. Så rakryggad, vidrörande bänken så lite som möjligt, som om hon på det sättet kunde hindra kylan från att tränga in i sig.

En järnspiral där som snart skulle sticka upp genom tyget. Att någon råkade sätta sig på den ett par gånger var allt som behövdes.

Det var: näsborrar som klibbade ihop sig när man drog in den iskalla luften genom dem. Det hade något med näshåren att göra och med det osynliga vattnet i luften som i kroppens yttersta mynningar blev till ett mellanting mellan is och fukt. I strömmen mellan kylan och hettan.

Hur man sedan gjorde det på nytt och på nytt, det hördes ett intressant ljud när de klibbade upp igen. Ett litet klickande. Kom när det kom. Kanske bara i det egna huvudet. Munnens innanmäte hett mot luften utanför, tungan rosa av blodet, hela kroppen sjudande innanför hudens tunna men märkligt hållbara gränser, sextio grader varmare än temperaturen på utsidan.

 

Det var: morgnarna.

 

Utan att öppna ögonen, utan att röra något annat än denna ena arm, sträcker jag mig efter pennan, i högen där. Pennan: en pennstump, ovässad. Anteckningsboken. I dammet, jag vet var den är.

 

Nu regnar det, öser ned i de här amerikanska rännstenarna.

Det är höst. Den tjugonde september år 1997 på tidningens första sida, tidningen som Roger redan har hämtat och lagt på bordet åt mig, hans kaffestänk kvar i pappret, skrynkligheten efter hans fingrar, jag stryker den mot kinden.

Den här dagen.

Mattan sällsynt mjuk.

Man känner golvets kyla under den.

Taket grått, en spricka, en fläkt.

Är det ångan? Den här vattenångan, mot mitt fönster? Utifrån, av floden, regnet, människorna, som andas, svettas, och inifrån på grund av obefintlig isolering och uppvärmning av husen i den här staden? Är det den här fuktiga luften, som av smulten snö? Som påminner mig.

 

Vindrutorna.

Det var vindrutorna.

Alltid nedisade, utsidan och insidan, av rimfrostblommor, vattenfall. Hästar med underliga huvuden.

Hon som stod, men aldrig stilla, hon som rökte, som pratade, som skrattade, som sedan startade bilen, lät den gå på tomgång, klev ut och skrapade. Ibland med en vindruteskrapa, ibland med något annat som råkade finnas till hands; naglarna, ett mynt, stövelns klack. Snöspånen yrde över bilen och in i kragen, ögonfransarna.

 

Hon som satt.

Flickan.

Flickans nyckel- och nagelbokstäver. Hemliga hjärtan och initialer inristade från insidan.

 

Här är: röda kinder.

Här är: svett som rinner av skrapandet, ned längs halsen, längs magen, här är iskalla fingertoppar, ånga ur munnar. Bilen som värmts upp med ledning hela natten, men som ändå startar bara ibland. En sommarbil, säger hon som pratar, som svettas, och även om det låter vackert så är det ett skällsord, ett av de värsta. Något som fungerar bara när det är sol, något man kan lita på bara ibland, det vill säga: sveket i sin värsta form.

Mars, 1986.

Ett höghus.

En bakgård.

En parkeringsplats.

Hon, som heter Lida, som skrapar så det yr och glittrar, utan vantar, utan mössa.

Man själv: huttrandet, för man gör inget, man är passageraren. Barnet. Man sitter. Väntar.

Det är huttrandet och Lida som ibland skrattar sitt hästskratt som kommer ända nedifrån bronkerna. Kronisk bronchitis heter tillståndet och det är ljuvligt, bara ett ljuvligt namn, spelar ingen annan roll än att ens skratt är vilt.

 

Avgasröret som skramlade, resväskan som skramlade mot cocacolaflaskan med kylarvätska och fälgkorset i bakluckan. Allt som skramlade som i bilar med buteljer i snören efter avgasröret, kunde stå Just Married i vindrutan.

 

Det är gryning. Bakom dem väller mjuk rök ur en skorsten i fjärran.

Mot himlen, orange.

Flickan tänker: Där det finns höga, bolmande skorstenar är jag hemma.

Där människor trängs i spårvagnar tidigt på morgnarna är jag hemma.

Sedan en plötsligt slummer. Bilens väsen.

Och Lida: Nåja. Nu!

Hon smäller fast bakluckan som ett tecken.

Flickan rätar på sig, pinar upp ett öga.

Nåja. Nu!

Säg hej till huset.

 

Det var alltid morgon då de reste.

Alltid morgon då vi reste.

Alltid, alltid, en morgon i mars.

 

Och också vaknandet.

Och också alltid: vaknandet. I mjuka sängen, lakanen.

Lida som redan är vaken, påklädd. Pigg och redig.

Alltid doften av bröd och kaffe.

Inte nybakt bröd ändå, utan bröd bara, bröd från butiken, vanlig toast, lådformig, i plast. Doftar det också.

Tv:n står på, liten, svartvit. Männens slipsar är stora och rutiga. En skivspelare på matbordet där. Smattrar, smattrar. En melodi? Bara nålens nuddande. Runt, runt. Lillemors kvarglömda tröja som en tobaksdoftande fläck i soffan. Allt detta, på en gång. Dammet dalar i tv:ns sken. Det lilla gnolandet. Och också: Nattlinnet som hänger över en stol någonstans, ligger i någon hög någonstans, vars nattdoft belägrar hela den här ostädade lägenheten, innan Lida slår upp fönstren och bussarnas och långtradarnas ljud väller in.

 

Avfärdsdagarna är de bästa dagarna. 

 

Posten kommer, inga brev. Telefonsvararens lampa lyser utan avbrott: inga meddelanden.

På tidningens förstasida: Den tjugonde september år 1997.

Utanför skriker ambulanserna, skälver trafiken. Utanför fortsätter det. Detta regnande, dessa våta löv, uppluckrade, på sin väg mot förmultningen. Fötterna som vandrar utanför den här fönstergluggen. Vandrar och vandrar. Benen; från vristen upp till halva låret. Det är den delen jag ser. En del går fort och målmedvetet. Andra rör sig knappt, cirklar snarast, som om de närde en hemlig motvilja mot själva framåtrörelsen. De står i trafikljusen. Det blir grönt. De står kvar. En två sekunders frånvaro. Svajar sedan bakåt. Inser, går, åt rätt håll. Minns åter: orsak, riktning.

En bil har stått och gasat i korsningen i flera minuter. Inte gett sig av. Inte gett upp heller, ingen klivit ur. Det har blivit grönt ljus, sedan rött, sedan grönt. Rött.

Den syns inte här nedifrån, men jag hör den, känner gaserna.

Och något igen. Är bilars avgaser vägen? Till henne.

Fettlukten ligger tät över de här gränderna.

Våra gränder, tänker jag plötsligt.

Räkor som friteras, degknyten.

New York in a scruffy neighborhood (men inte så scruffy som med Killian the room mate som jag hittade på anslagstavlan för att slippa bo på gatan ungefär, första året, första veckan, inte kunde jag ju sedan ändå bo under en bro som i böckerna, fantasierna. Jag hade ansökt, antagits, betalat, rest, lämnat allt, jag hade dumpit ned här, hårt, tio till tolv timmars träning varje dag, även söndagar, låren så ömma att jag knappt kunde gå på toaletten, Killian som kedjerökte, drömde om pojkar på rummet, stal av mitt margarin, och sedan: råttorna över golvet, över Killians mage en gång på natten, järnvägen två meter ovanom ytterdörren, ett tåg varannan minut, i den här staden, den här stora, allt uppslukande. Kaffekoppen som darrade, hela bordet som darrade, man vande sig aldrig).

Nu är det annorlunda. Nu finns de vänliga gränderna bakom hörnet.

Men utanför den här gluggen: flodens närhet, lagerbyggnaderna. Den ständiga känslan av att man kunde göra något mer av flodens rand än att dumpa skräp längs den, ha slarviga parkeringsplatser kring den. Också: det sympatiska med att det aldrig händer. Att det alltid finns något annat, mer akut i den här staden.

Jag ligger här. Jag har legat här. Hur länge? Den unga kroppen. Rogers krukväxter på det minimala fönsterbrädet som prunkar, prunkar.

En strimma ljus silar sig in genom springan mellan gardinerna – ett hem; med mattor, kaffe, gardiner – kittlar mitt ansikte, får mig att nysa.

 

Denna höst: Jag har kyssts i portgångar i regn i skydd av en mans ytterrock. Ätit nudlar ur askar på det här golvet av trä. På dagarna, när han varit borta, tagit fram anteckningsboken. Ställt fram verken om banbrytarna: Dunham, Ailey, Maddox. Staplat dem. Radat dem. Övat huvudstående, handstående, övergång i brygga. Hållit upp det svåraste. Annars: inte dansat. Annars: varit i denna nya fas. Skrivfasen. Åkt tåg på eftermiddagarna. Inte hälsat på vännerna i källarhålorna, vännerna med de håliga trikåerna, projekten. Försjunkit i en sorts dvala. Nuddat vid främlingar, vänliga, likgiltiga. Anlänt till turisters färjfästens gråa vågor. Spanat ut över båtar, frihetsgudinnor, ätit glass. Våldsamt sömnig. Druckit kaffe. Överhuvudtaget: varit mer intresserad av gott kaffe än av systematiskt, målmedvetet arbete. Varit som i en film, men inte som i Fame, Flashdance, eller Footloose ens, utan en annan, oväntad. Med en man under ett duntäcke, när han kommit hem.

 

Jag ligger här. Pappren i oordning. På Rogers skrivbord: en penna, en bunt papper. En vit lampa.

Denna höst: med min uppgift. Den stora föreställningen. (Eller examensarbetet. I alla fall.)

På mattan. På mage. På rygg. På sida.

Det kan bli som en besatthet att fånga de rätta substantiven, eller adjektiven ens.

Och med ens kommer dagen att ha gått igen, han tillbaka, utsvulten, i kvällen, efter sina repetitioner i cirkushallarna, och sin fråga: So how’d it go today?

Och: ingenting!

Ingenting, ska jag svara då.

 

Men nu:

Jag fortsätter. Håret otvättat.

Och kanske inget med någon föreställning att göra, de där skira tygerna, en scen.

 

Jag minns.

Nu minns jag.

Fönstergluggen igenimmad, glasögonen.

 

Avfärdsdagarna är de bästa dagarna, säger Lida, hon står ovanför en, ovanför flickan, hon bågnar, lyser, där i sin tröja och sin ungdom, det är i mars år 1986, och det är något med allt hon säger under den här tiden som gör det till sanning.

Det är lätt att resa. En kappsäck behövs, det är allt. Timmen före avfärd, inget springande i trapphuset. Man lägger femton till sjutton saker i kappsäcken, tar den, sticker. Lida drar på sig stövlarna. Går ut. Hasta la vista hem & trädgård. 

Flickan i badrumsspegeln. Blek, nästan försvinnande. Nästan självlysande, man kan bli bländad, av lysröret i gryningen, den kritvita huden, de mörkblå ådrorna vid tinningarna, en mellan ögonen till och med. Den är svart, ser ut som något som lätt kan skadas. Hon släcker. Tänder igen. Först en stund av bländning, allt är vitt. Sedan framträder hon åter. Framkallas. Samma vita ansikte, ögon. Samma hud, under näsan snuten.

 

De små sakerna: Att gå in med vinterskorna på, lämna efter sig pölar. Att kontrollera kaffekokaren, att den säkert är avstängd. Är knappen röd eller inte? Är den verkligen inte röd? Tänk om det har blivit fel på ens ögon och man tycker att den inte lyser fastän den i själva verket gör det? För säkerhets skull knäpper man på den för att sedan släcka den igen. Sedan en gång till. En gång till. Verksamheten utan påvisbart resultat (över hälften av all verksamhet). Nu börjar rastlöshetens ljud höras från gården. Man tar sin ryggsäck innehållande boken, kulan, påsen, tidningen, ängeln (lönnfacket).

 

Sådant som att:

 

Det finns de som reser och de som stannar kvar, säger Lida.

De flesta väljer till sist. De väljer: husfrid, nattsömn, äktenskap.

Definitioner.

Eller: förödelsens väg.

Om det nu är något man väljer.

Men vi, vi väljer att inte välja, säger Lida.

Man stelnar i en form, stelnar så lätt, stänger sig.

Inte en fyrtioåring vars ansikte inte skulle vara märkt av de egna valen till följd av lättjan.

Man måste vara på sin vakt. Ständigt, ständigt.

Osäkerheten som livshållning.

Det tror vi på.

Visst?

 

Hon pratar så där, pratar med flickan, elva år vid den här tidpunkten, och nu smäller hon fast bakluckan, det är tecknet, och hon tänder en cigarrett, visst tänder hon en cigarrett också i dessa stunder? Vevar ned vindrutan i vintern? Om den inte är fastisad. Och hon trycker gasen i botten och de reser. Bensin i blodomloppet, näsan. Det är morgon och livet är en motorväg.

Och hon sjunger, glättiga sånger: På väg igen! 

Jag kan inte vänta tills jag är på väg igen!

Fara till ställen där jag aldrig varit

Se saker jag aldrig sett förut

Nej, jag kan inte vänta tills jag är på väg igen!

Eller: Vä-ä-ägens kung!

Överdrivet taktfast knäpper hon då baktakten med sina fingrar, den andra handen nätt och jämnt på ratten.

Ibland, mer sällan:

Freeeedom train –

(Men vad var det? Vilken sång? På något sätt ylande, klagande. Och tyst, för att inte väcka en. Tyst för att inte väcka flickan som sover.)

Och det luktar tobak och gasoline och i fönstren ovanför och runt omkring vinkar gula gardiner farväl.

Och alltid är det grönt ljus, alltid, alltid.

Aldrig stannar de.

 

Lida: håret man tvinnade på nätterna, varv efter varv och månen som lyste genom fönstren utan gardiner.

De röda, små födelsemärkena överallt på kroppen. Jordgubbsmärkena.

Ett djur i ens extrema närhet, inget man kunde ha en helhetsbild av.

Allt var sinnesintryck, detaljer.

 

Lida: motellen, rastplatserna, bensinstationerna.

Terminalerna, väntsalarna, parkeringsplatserna, bilverkstäderna, kaffepauserna.

Horisonten, slätterna, neonljusen.

 

Men vart reser de?

Flickan och mamman, knappt vuxen.

Flickan och hennes mamma, på den tiden.

Oskuldstiden.

 

Vart reste de?

På bilden: Ett barn med ett barn i famnen.

Hennes hud gnistrande av ungdom i alla ådror.

Den går inte att dölja.

Som en sjukdom är ungdomen i en.

 

Pannan mot ett iskallt bilfönster. Bilens rörelser, huvudet som slår när man försöker sova.

Lidas handduksturban efter att hon tvättat håret under motellkranen.

De sorgmodiga liftarna som aldrig är mördare.

Spetsgardinerna i tågrestaurangen, gungande av och an som kjolar. 

När det inte är vårvinter är det juli, kolsvart asfalt under fötterna.

 

Nu ska göras listor, redas ut.

Nu ska anteckningsboken fyllas ingenjörsmässigt.

Resmålen, resmålen.

Rent tekniskt, geografiskt.

Inte: “mitt livs historia”.

Ingen tragedi.

 

Inte på det sättet.

 

Utan:

Ditt livs resor, yttre och inre (i projektbeskrivningen).

Och allt detta överfört till rörelsespråk.

Dagdrömmens språk. 

Lätt, lätt.

I kroppen, över en scen.

 

Blir resmålet klart först när de sätter sig i bilen? Som Lida säger: Låter den välja riktning.

Vänsterut mot de stora barrskogarna.

Högerut mot oceanen.

Eller har hon planerat, suttit med broschyrer? Besökt resebyråer? Haft sina stunder, i glasögon, efter att flickan somnat på kvällarna?

Först: cigarretten, utsikten. De avtagande långtradarna, kvällens klirrande, himlen.

Sedan: Blyertspennan. Tystnaden. Prasslet, hon själv. Tekoppen, rykandet.

 

Go west young lady, säger Lida den här morgonen, i mars, år 1986, sakligt, skrovligt, för det är tidigt, även för henne, även om det inte märks på något annat sätt, och låter bilen svänga till höger i korsningen, mot båtarna.

Och där bortom allt: Oceanen. Den så kallade.

Go west young lady. Man tänker, på engelska: The Ocean & The Sailors. Man skriver det, med bokstäver som tar sig in i varandra, slingor som går in och ut i varandra, ringlar sig, blir till rosor, stjärnor, läppar, i reseboken, en dagbok med kvitton och löv, i vilken cirka var tredje resa är minutiöst dokumenterad.

Denna vår resa, denna dag, den åttonde mars år 1986.

Vår resa till Stockholm.

132 km/h på motorvägen (12 km/h för mkt).

Man har även koll på tider, tidtabeller och all slags trafikmärken.

Utan dem är man eventuellt som luften, som ett moln varmluftsånga som löses upp, uppgår.

 

Huset som blir mindre och mindre, hamnar bakom något, slutar synas. Också tallen. Tallen på bakgården. Inget att orda om, inte egentligen. Står där. Halvhög, lite skabbig. En raggig trädtopp som blir det sista man ser innan krönet, allt försvinner. Och man vet att något ståtligt skulle man aldrig välja. Och det är ett slags tröst. Ett sådant träd skulle man knappt notera, dess krona skulle vaja för högt. Den här tallen är ful, men inte heller den allra fulaste. Ingen annans märke i världen.

Flickan i baksätet, som med blicken följer en halvdöd tall tills nacken värker, följer också hemmahuset. Inte lyser väl en lampa? Kaffekokaren? Inte kommer väl tjuvarna?

 

Så här, nu. Samma resa.

Bakluckan, smäller. Lida med foten på gaspedalen. Flickan, som huttrar, som tänker. På skolan. Verkligen. På om man redan kunde simulera kissnödighet, för att få chansen att ringa. Är det det hon längtar efter: att få ringa, för att meddela sig, sin frånvaro, få ordning? Slumrar sedan åter, sömlöst. Mellan tillstånden. I bilens väsen, lätta vaggande. Huvudet mot vindrutan, hackande. Granarna, de frusna fälten. Och i detta, obestämd tid: glimtar av Lida på andra sidan av en glasruta med en kaffekopp i handen, skrattande. Mot vem? En kaffepaus. Lukten av bensin. Flickan sluter ögonen, låter det vara.

 

Och det tar lång tid, men det går på ett ögonblick. Framme nu. Vid den billigaste båten, från den billigaste destinationen. De står på däcket med de andra, vinkar. Till vem? Och vad är det med Lida och sjömännen? Nu står de i med trossar och hojtar kommandon i neongula overaller. Kastar nog ögonkast hitåt då och då. Ändå: inga sjömän, inte på det sättet. Ganska långt från oceanen, den riktiga.

Är det så att det här är så nära man kommer?

Så nära man kommer i det nuvarande läget?

Äventyret.

Nödvändigheten.

(Som Bruce Springsteen sa i dokumentären om arbetet med den svåra, avgörande skivan, en natt under duntäcket, Roger lyssnade också: Det är mycket man kan och bör avstå ifrån, för ansvarets och sina medmänniskors skull. Men avstår man från det som är kärnan av ens hjärta, då förlorar man sin själ.

Och då finns man inte längre.

Du ska hålla fast vid kärnan av ditt hjärta.)

 

Kanske är det så att om inte det nuvarande läget, om det inte var för det, för just den här flickan i det här baksätet, elva år gammal det här året, året, så har man på känn, så tror man ibland att, så skulle Lida köra någon alldeles annanstans just nu, till exempel i Amerika, härs och tvärs över kontinenten Amerika, verkligen skita på heltid i hem & trädgård & byrå. Hjälpa till lite här och där på någon gas station när hon skulle vara short of cash, annars bara leva ur hand i mun, skörda lite majs, vara lite ranch hand. Rida lite rodeo. Lately I’ve been rodeoin’ mostly. 

Alltid Amerika, de stora slätterna, solnedgångarna.

Det här med vidderna.

Alltid också Sovjetunionen, propagandaaffischerna, de muskulösa medborgarna, de gula, bördiga fälten. De mjuka halsdukarna med rosor.

Eller, om inte det nuvarande: Vara med en sjöman i en hamnstad. En riktig hamnstad, Kotka, Valparaiso. En sjömans brud. Eller, förstås, vara sjöman själv. Med sjömanstatueringar. Örnar och storbröstade sjöjungfrur, slingrande rosor. MOM i ett hjärta över den svällande bicepsen.

Nu får hon nöja sig med sin sjömanstatuerade själ.

Men hon far ändå.

Hon far ändå.

Och det här är bara något som man kanske i efterhand tänker.

För just då, just nu, är allt en sanning.

Man sitter där, alldeles trygg.

Inget kommer att hända.

Lida är nära, hennes hjärtslag fyller bilen, fyller hela det här fartyget.

 

Hytten är ett hem, ett litet. Det är bra, man vet var den andra är hela tiden. Så fort man kliver in, äter välkomstchokladen, så fort man trycker ned den nedre sängen, inspekterar den övre, kojen, som Lida säger, på sjömansspråk, äkta eller inte riktigt, känner efter vilkendera som passar en bättre, får välja den, givetvis, för Lida sover var som helst, krånglar aldrig på det sättet, är på det sättet vuxen. Man inreder sin del av det lilla bordet med boken, påsen, kulan. Resten stannar i ryggsäcken. Lida slänger sig på sin säng, den nedre, med stövlarna på. Hon suckar nöjt, bökar. Hon sträcker på sig, lägger det ena benet över det andra, det andra över det första, prövar sig fram, gör sin grop i världen perfekt.

Utanför är isen tjock. Vintrarna evighetslånga, snön ligger bergfast från november till april, det är vanligt med trettiofem graders kyla på födelsedagen. Alla vattendrag är bottenfrusna och alla konstant iklädda skinnmössor och filttossor. Men båten åker i en ränna som en isbrytare öppnat. Den har åkt där i förväg, sprättat upp en precis lagom stor väg på precis rätt ställe i havet speciellt för denna båt. Isflaken och deras kalvar skramlar mot skrovet. Man har en hytt under vattenytan, utan fönster. Men inte under bildäck, poängterar Lida för andra gången. Det vore på något sätt otäckt. De skitiga långtradarna över en.

Så vill man inte ha dem.

 

De äter inte vid smörgåsbordet. De äter Fruit Drops och Lakridsfigurer. Flickan ligger håglös i bollhavet. Lida bläddrar i en tidning som hon i vanliga fall skulle kalla skräp som kommer att orsaka mänsklighetens fall. Det är detta, inte kärnvapnen. Människorna rasar fram med sina plastkassar. Det luktar rakvatten, fuktig heltäckningsmatta, flykt. Flickan duschar bara för att det finns en dusch i hytten och för att tvålen är blå, duschar och duschar tills spegeln ångar, huden röd och skrynklig. Går sedan upp i kojen, den så kallade.

Öppnar påsen: Ett pepparkakshjärta som gått i kras och ett litet troll invikta i en blå servett med noggrant krullat presentband. Och ett kort med penséer, den finaste blomman, och den vackraste snirkliga skrivstilen: Kära hälsningar och trevlig resa! Hälsa Mamma. V.

Flickan gräver upp alla pepparkakssmulor med naglarna, till sist med tänderna, tungan, slickar upp allt. Lida sneglar nedifrån, kommenterar inte. Flickan går in mellan de spända lakanen, läser. Boken. Ingen särskild, någon Kittybok ungefär. Lida klättrar upp och lägger sig bredvid henne, stryker henne först över håret. Upptäcker hennes öron och börjar krafsa i dem, hittar vaxklumpar, försöker lirka ut dem. Går efter en bomullspinne, gräver djupare.

Sluta, säger flickan till sist för det börjar göra ont och Lidas armar är i vägen när hon ska vända bladen. Jo jag ska jag ska! säger Lida och fortsätter.

Hon tycker också om kråkor i näsan, att dra ut med fingrarna eller med något lämpligt redskap, samt all slags nippor som man kan klämma något ur. När flickan hade löss misstänkte hon att Lida innerst inne njöt av invasionen, de feta, kryllande, dumma varelserna, av att se dem sprattla i handfatet, att tala om gnetter. Mest gillar hon ändå mjället. Babymjället, brungult, lossnar i stora block. Det är otroligt att ett så stort barn kan ha av det, och så mycket. Så enorma mängder. Hela hårbottnen full. Men flickan har, inte vet hon varför. Det är inte det att Lida vill att det ska bort av någon hygienisk eller ens estetisk orsak, det är något annat. Bortskrapandet som hobby. Min favorithobby: Äcklet, beläggningarna. Herregud, utbrister hon imponerat varje gång hon drar undan håret och ser de spruckna kontinentalplattorna breda ut sig. En gång kammade hon med hård kam tills det började blöda. Inte är det så farligt.

Nu stoppar hon om flickan, klockan är 23.24.

Nu stoppar hon om en med de mjukaste händer, säger kärlekens ord. Så stora att man inte kan återge dem, inte tänka på dem som ord. Sitter en stund, har en under uppsikt.

 

ögonsten

 

Och isblocken dyker i det iskalla havet som omger dem.

När ögonlocken gett sig och slutits reser hon sig och låter byxorna glida ned på golvet. Drar sedan fram en kjol ur den halvöppna väskan, på något sätt: tankspritt, på måfå. En kjol bland kjolar. Tar den på sig.

Smyger sedan iväg. Dörren slår igen, mjukt, som kattassar i snö.

 

Så här, kanske mest en tanke, en tanke på natten, där i hytten.

Nedtecknad i reseboken, den så kallade?

Undangömd, djupast i väskan.

 

De två världarna.

Det är de två världarna. Det är den ljusa världen, den som består av vissa av människorna, de som stannar. Deras händer. Något med hur de alltid är verksamma, alltid försöker. De är varma, eller rynkiga, mjuka eller fuktiga, men det är något som kommer ut ur dem, strömmar ur dessa händer. Vet de mer än man själv, eller försöker de bara veta, för att vara en till tröst? För att de inte kan annat.

Det är också den andra världen, det som är på natten, det som man inte vet med, det som skrämmer och är vilsamt. Det är den egna kroppen, ensam, oanad. Ens enda berättigande till den nu levande världen, inträdesbiljetten som vilken sekund som helst kan gå förlorad. Möjligen hemligt sjuk någonstans i de vindlande kanalerna, möjligen den friskaste kroppen någonsin, hundra år av livstid kvar att utnyttja på mest optimala vis, nästan en ännu mer skrämmande tanke. Ingen insyn, bara det bultande hjärtat. Hjärtat, som åtminstone bultar.

Det man inte talar om, det man talar om endast på natten. Då det är skuggor och de andra händerna för en gångs skull stilla, bortom en.

Under varje sömn tas dessa händer, dessa människor med dessa händer, ifrån en på prov. Varje sömn är en sömn närmare den man talar om endast om natten. Hjärtat som bultar, hjärtat som åtminstone bultar, tills det en dag slutar.

Och där, kanske precis där, i den hytten, just då, inser man att det egentligen inte finns någon räddning.

 

Men inte är denna natt speciellt svår. Inte på det sättet. Att man skulle gråta, eller vilja löpa amok till informationsdisken i nattlinnet och efterlysa någon, nej, inte så. Lidas händer är inte stilla, ingen del av henne sover, de är för tillfället bortom en, men de lever, det vet man. Hon dansar.

 

Hon dansar. Händerna rör sig i små cirklar, nära kroppen, som de tunnaste vingar, först dansar hon ensam, en varelse som inte går att placera. För under det skimrande dunkar hästskrattet.

 

Båten är ett nöjespalats, en dröm. Samtidigt en kokong: om man vill hållas i den så hålls man, faller inte i iskalla havet, mördas inte i underliga hytter.

Hon säger: Jag ska inte dö, åtminstone inte än.

Som en upplyst dröm: Matroserna svärmar kring Lida, kring hennes kjol, ingen blommig sak, en brunaktig, vadlång, men på något sätt nu bara helt oemotståndlig, och hennes bruna, tjocka, spikraka hår som doftar unket och hem när man borrar näsan i det (men det är det inte många som vet). Drinkarna med sina sprickfärdiga körsbär och sockerkanter trängs på bordet framför henne, de svenska affärsmännen bugar och bockar och skojar på finska: Mine rackastan sinnua. De ljuger inte. Om det är något man ska älska så varför inte älska denna kvinna, som lyser så här, som lever så här och doftar, andas, dessa timmar i detta pulserande paljettslott? Vad är kärlek? Livet är kort. Man måste alltid försöka. Som den polske keyboardisten som den här natten först blinkar åt henne två gånger över scenkanten, sedan friar till henne, helt bokstavligt och upprepade gånger: We can live in my mother’s house in Nowy Żmigród, it has a jacuzzi. Jo att nej tack! skriker Lida följande dag till Lillemor i en svensk telefonkiosk, hon och flickan i vinterkläderna, och frustar så bronkerna töjer.

 

Eller var det så här i stället?

Den åttonde mars år 1986.

Så här var det.

Den billigaste båten.

Slutet av dagen.

Den nionde mars, egentligen.

Den nionde mars år 1986, när natten blivit följande morgon:

 

Satt hon inte ändå i en sliten fåtölj bara, läste en bok, någonstans på en lugnare våning, den högsta kanske, kanske vid utgången till promenaddäcket där endast de alltför förälskade paren och självmördarna håller till i vinterstormen i nattens timme?

 

Den mörka isen far förbi. Om någon stod där, på något av skären eller grunden eller mitt på isen långt ute och tittade in, så skulle hon tydligt framträda i det strålande ljuset som aldrig släcks. Hon skulle vara eldflugan man lät sin blick följa, tills allt försvann.

Själv somnar man, vaggas av isens besynnerliga dans. Och Lida kommer tillbaka, varje gång. Inte förrän på morgonen vaknar man efter sömn utan drömmar och då är hon där. Den gången.

Och varje gång, jag lovar.

 

Men september, söndag, nu.

Nu reser jag mig, allt svartnar vanligt, lite stjärnor och månar. En giftig stank kring kaffekokaren, i pannan en möglig fläck. Jag virar halsduken om mig, tänker kanske gå någonstans. Skaffa mig någonting. Först: Ett ben i taget upp på stången, nuddar örat. Axelståendet och femtio täta pushups, allt fungerar, höger psoas ansträngd som vanligt. I spegeln en överraskande rosig varelse, kinderna runda.

Detta stirrande i speglarna den här hösten.

På sängen anteckningsboken.

Som i smyg för mig själv klibbar sig handen fast vid den, trycker ned den i fickan. Två skrynkliga dollars, och slänger svettig igen dörren. Låset är trasigt, men det vet ingen. Jag organiserar dörren så den ser mer låst ut.

 

Hur bred och havslik floden är. Hur vackra och gratis dessa broar, parker. Fortfarande slår de mig i huvudet med sin skönhet. Sin storlek. Jag vänjer mig inte. Efter snart fyra år. Jag är verkligen här. Gatan invid vattnet fortsätter och fortsätter. Måsarna, större än hemma, vitare. Näbbarna starkare, får mig att tänka på kalcium, kött från friska rovfiskar. Det här är måsar som flugit över oceaner. Här är de bara ett ögonblick för att förundra sig. Över skrotbelamrade bakgårdar, skolgårdars frenetiska liv. Bilarna, långtradarna, turisterna med sina kikare. Kastar de ett öga på figuren som vandrar? Mig.

Fukten i luften: synlig. En väta över skorna.

Sedan själva bron. Jag väljer alltid den vackraste av dem, den som ser ut som ett vykort hur man än står vänd. Havsvädret och långt till höger de bruna, sotiga fasaderna, skorstenarna, som kanske i smogen i London på hösten, det är Brooklyn Heights där Arthur Miller en gång bodde, var och hur länge är oklart, ändå färgar idén om honom hela området. Under mig pråmarna, i gult, rött, grönt.

Det här är mitt! Bättre kan jag inte säga det.

Samtidigt det hemska, sådant här kan man inte äga.

Mitt på bron svindeln, benen som inte vet. Som om de inte vet hur de ska bära sig åt. Som om jag plötsligt måste ge dem order: höger, vänster. Att om jag inte klarar mig vidare? Vad gör jag då? Blir sittande här? Föreställningen i huvudet.

Ibland ser jag dem tydligt framför mig: tygerna. Turkosa, skira, men omöjliga att riva sönder. Ett särskilt material. Och kropparna kring dem, över dem, under dem, en duell mellan materier (ur projektbeskrivningen). Och inte en enda av rörelserna har ett namn: inte en arabesque, inte en contraction. Varje rörelse är ny.

Åh de levande kropparna och den överallt i vävnaderna dunkande musiken.

Men jag skriver först. Gör om till rörelse sedan? Det är en sådan koreograf jag är, ska bli? Det är min metod? Orden översatta till rörelsens språk (utan skarvar).

Eller är det som Roger säger vissa kvällar, med rynkad panna över ansökningarna, undervisningen, budgetarna, och man ser då, i lampans sken, att han inte längre är purung, att han snart ska fylla trettio: Blir det alltför svårt får man bli teoretiker, nöja sig med att analysera banbrytarna. Världen är proppfull av onödig konst.

In i det sista måste man försöka, säger jag då och min röst blir gäll. In i det sista, in i det sista, det egna, tills man dör! Han skakar på huvudet, sjunker tillbaka i pappersarbetet.

Cyklarna som far förbi, åt egna håll. Kunde föreställningen basera sig på gående? En föreställning i vilken man går och går, i tur och ordning av utmattning faller.

 

Också det en gammal tanke.

 

På en sleazy diner i den kinesiska änden av Broadway, allt ångande, slamrigt, regnet mot fönsterrutan som om det ville in, räddas från sig självt, in i den här människohettan, bland de trampande turisterna, ätande denna plastinsvepta 50-cents-cookie, över en disk invid soporna, öppnar jag till sist anteckningsboken, smulor och flottfläckar över sidorna.

Skriver:

 

Morgnarna.

Händerna.

 

Viftande bort röken, grävande i handväskan efter någonting. 

På ratten; avslappnade, rastlösa. 

Ett öppet bilfönster, en cigarrett i asfaltsskymningen.

Med disktrasa, pannlappar, på cykelstyren på skolgårdar, över alltför heta kinder, alltför bleka. 

 

Lidas händer. På kaffepannan, vid kaffekokaren, kaffeburken, mätande kaffet med matsked. En av förmödrarnas svartnade, slevstora silvermatskedar med kryptiska ingraveringar, eller också: en engångsplastsked i vitt, rågad, över alla breddar full av malet kaffe. Svarta flisor singlande mot golvet. Och högen där, hastigt upptorkad med en trasa, något papper.

 

En gång på ett tåg. 

På båtens silverbord. 

 

Vailet 

 

Här är natten tät och tyst, här växer granarna.

Här är natten svart och ingen är vaken.

Här sover alla, jag sover.

Jag drömmer, om fjärilar, ett bröllop.

I drömmen är luften hög, och där någonstans, bredvid mig, framför mig: Ett träd. En ek. En doft? Ett intensivt välbefinnande.

Vid vägkanterna står de glada, de vinkar. De ler. Min kropp, i rörelsen. Jag svävar, en halv meter ovanför grusvägen svävar jag.

Här är natten fullkomlig, kompakt.

Här är jag, sovande.

 

Nina

 

Den åttonde mars år 1986, samma resa:

Djuren på Skansen.

Djuren på Skansen ser inte alls lika plågade ut som djuren i djurparken i den egna staden. I tvångsmässiga cirklar trampar de. De här; en björn, en järv och en elefant vandrar i stora, frodiga inhägnader och de röda trähusen lyser i marssolen, bevarade precis som de var för hundra år sedan. Ett bageri, ett boktryckeri: Officina Typographica. I vissa är väggarna tapetserade och man kan gå in och köpa knäck och kanderade äpplen bakom en disk med ordentlig kassaapparat.

Bullerbyidyllen, en annan av Lidas drömmar.

En gång ska jag ha en stuga vid havet, säger hon. Utan havet nära mig kan jag inte andas. Eller också: vid en åker. Och säden ska vara brandgul och vaja enhetligt i vinden.

 

Samma resa.

Man ser sig om efter en telefonkiosk för sitt ärende, en dag har redan gått, en annan börjar och någon kan undra. Hittar ingen. Hittar sedan en gammaldags, med toppigt tak. Lida ringer Lillemor, stegen bär vidare. Man kan sedan inte hitta på giltiga förklaringar för ett avvikande tillbaka till telefonen. Kan inte heller på ett fiffigt sätt få Lida att ens för en stund gå egna vägar. Jag är hungrig, försöker man, men i stället för att gå och skaffa en någonting får Lida syn på en skylt med texten Ponnyritt. Och där: Två feta ponnyer och en flicka i skuggigt hörn. Lida andas in så häftigt att det låter som en visselpipa. Å, kom, så rider vi! Tyvärr, frun, det är bara för barn, säger hästflickan och gäspar. Hon räcker fram sin hand mot Lidas pengar, lossar sedan motvilligt den gula ponnyn från sitt staket, trycker upp en i sadeln med lat hand. Lida knäpper en bild: En stor flicka på en liten häst. En meters fallhöjd, rädslan i ögonen. Ett varv till, ropar Lida, ponnyn väser.

 

Skansen: Man vandrar, i timmar, allt är tydligt, solen värmer för första gången den här vintern. Luften är större, bredare än vad man är van vid. Man äter korv med mos i ett modernt kafé bland barnfamiljer, alla skarpare i konturerna, färggrannare än barnfamiljerna hemma. Vid utgången finns en gammal linbana, egentligen menad att åkas upp med, för dem som inte kan ta trapporna? En bergbana! Den berömda bergbanan! Lida vinkar till sig pojken som står och lutar, slänger honom fem kronor och hoppar upp i en av stolarna, viftar kom! kom! Men vi ska ju ut nu, inte ned och sedan upp tillbaka? Nu är det resa, äventyr! Barnets dag! Och i ranglig stol, över Gröna Lunds stilla karuseller, havsskummet, berget. Upp, och ned igen. Upp, och ned igen.

 

Till sist tar man båten tillbaka över en vik (i reseboken: kl. 15.34). Lida står på däcket med vinterfräknar; en fjällflicka, en polarfarare. Gränderna i Gamla stan är trånga, polkagrisarna, kokosbollarna, skumraketerna godare än något någonsin, i tobaksaffärerna doftar det gamla människors hår. Benen blir trötta, fötterna skaver mot skornas sömmar och kanter, man går och man går, stannar aldrig. Och var är bilen? Varför har man den med sig överhuvudtaget? Över havet, hemifrån. Man går ju. Och alltid några steg framför en hennes gängliga figur i vinterjackan, den ångande andedräkten. Händerna som viftar. Kom nu, kom nu. Som när man skidar hemma. Den speciella färdandestämningen i luften. Den lätta irritationen, ens rykte som sölkorv.

(Mest på isen på veckosluten, hela lördagen, hela söndagen. Från nio på morgonen tills det mörknar.

Men också på vardagskvällarna, flera gånger i veckan, i motionslingan under de kalla lamporna, varv efter varv. Inte för att man vill det utan för att det hör till, det är en god sak. Något man gör. Lida har sin norska skidoverall på sig. Lidas olika sidor. Allas olika sidor. Är allt bara en hopgyttring av bitar, tillfälligheter?

Den här fick jag när jag var sexton, säger hon. Jag väger det samma som när jag var sexton.

Och hon är fortfarande slank om höfterna som en liten pojke, det är som om ett barn aldrig kommit ut ur henne och skidtagen sitter verkligen i och man själv blir efter hela tiden och sliter sina lemmar framåt med blodsmak i munnen och vill ta paus varje sekund innerst inne. Lida bestämmer också när pausen blir. Det är oklart om den kommer fortare för att man är med. Kanske inte. Till sist öppnar hon sin lilla scoutränsel, tar fram vägkosten och man får äntligen dricka av den varma saften i termosen, äta sina chokladbitar på sittunderlagen på en stubbe. Fyra bitar choklad. Två per man, man vill ha mer. Får inte. Så är det här i livet. Att allt kan man inte få, även om det just den här dagen egentligen nog fanns några fler chokladbitar i skåpet som man kunde ha packat med sig. Om man så grät skulle man inte få mer, då mindre än någonsin, man skulle få förakt, ingen nåd, man skulle inte stå ut.

Solen sjunker bakom granarna. Allt är mörkblått och orangefärgat. Inte ens det vita är vitt, inte ens snön. Den är dunkel, skuggad. Kylan river i halsen, tårna är av is och järn, mössan kliar i pannan, pannluggen blöt av svett, kroppen överdrivet dunkande. Pausen för kort, alltid för kort, Lida ung och otålig.

Ens egen ungdom är inte likadan. Den ger en ingen brännande lyster.

Inte på samma sätt, utan några tvivel.

Hennes hår i en fläta mot ryggen piskande, mindre och mindre framför en. Längre och längre bort mot disiga öar.)

 

Den nionde mars år 1986. På båten, som efter den här ena dagen i det andra landet ska ta en tillbaka hem, österut över oceanen, den så kallade. Den egna drinken i nattklubben (Lida som beställer den vid disken med min av självklarhet), neonpinnen som lyser i mörkret och kan böjas kring handleden som ett armband, också knytas ihop till en rosett om man sliter i den. Lida som sitter mitt emot en, lutar sig fram och frågar, alldeles allvarlig och intresserad: om skolan, om vänner, favoritfilmer och -böcker. Lida som berättar om egna dagböcker, pojkvänner, roddturer, kojor. En barndomsbild som ur en bok med guldrygg. Som, nästan viskande, lovar att visa en sin dagbok från när hon själv var tretton–fjorton, ett löfte som glöms bort eller ångras. Som inte går och dansar en endaste dans trots att all slags kavaljerer cirklar kring det här silvriga bordet.

Lidas händer på silverbordet, inte trummande, inte otåligt knackande. För en gångs skull här, på rätt ställe i världen.

Och staden som glider ifrån dem, dess avtagande ljus.

 

Ska vi dansa, säger hon, när drinkarna druckits upp.

Du och jag menar jag.

Hon gör dansrörelser.

Man ryser.

Och blir besviken.

Att kan man aldrig göra något annat, på något annat sätt.

Nej.

Du tycker inte om dans och sådant?

Jo. (Man har spagaterna eller nästanspagaterna, pannbanden, benvärmarna på Annelies Jazzstudio.) (Men det glömmer hon gång på gång, det är utom hennes värld.)

På scenen händer det något. Det är bandet från igår kväll som börjar skruva igång sina instrument. Det går lätt, de är glada. De har svarta hår och små, glittriga kostymjackor. Sångaren skruvar sin mikrofon till lämplig höjd och mumlar något i den som är riktat endast till de övriga bandmedlemmarna. De skrattar lågmält, hjärtligt. Keyboardisten från Nowy Żmigród skymtar i kulisserna. Sångaren och ljudmannen testar ljudet. Det prasslas i högtalare, skruvas på knappar. Keyboardisten smiter omkring. Dansparen sitter gamla och friserade kring borden närmast dansgolvet. Mannen bakom trummorna slår introt, nu börjar det. Keyboardisten ser på sina tangenter medan han spelar, endast på dem. Alldeles i takt, det är inte det.

Lida ler, rullar med ögonen.

Ha ha, säger hon. Oj.

Vad heter han?

Mmm – Jarowitz, tror jag. Hur så?

Ingenting.

Man försöker att inte titta, tittar ändå. Jarowitz stirrar nedåt, inte en chans. Att möta hans blick. Han har blåsvart prinshår, smäktande ögonfransar och guldväst. Bara armar, hårlösa. Glänsande. Han är ung. Yngre än Lida. Och han har ett hus med jacuzzi (och vattensäng?) i en liten polsk stad. Han, eller hans mamma.

Hur som helst: man skulle inte kunna trösta.

Det är något frånstötande med en. Något stort, också. Över kroppen. Huvudet.

Nina, det är inte så farligt.

Jag vet!

Han kommer att gifta sig inom ett år med någon från sin hemby och glömma mig och alla andra kvinnor på den här nattklubben, glömma hela den här gamla båten. Verkligen, som om den aldrig funnits.

Hon kastar med sitt hår, stryker undan en slinga. Låter ögonen slösa sina blickar över salen. Men som om det inte var meningen, som om det gick av sig självt, det är hennes kropps naturliga rörelsemönster. Några affärsmän i ljusblå kragskjortor går förbi, nära, försöker suga sig fast vid de där omåttliga ögonens blick.

Alla får vifta med sina hår, stryka sig var de vill. Glida med sina blickar. Människor är gjorda för kontakt och kommunikation o.s.v. Kärlek o. dyl. Människan skulle vara utrotad som art för länge sedan om det inte var för hennes sociala förmågor. Visst vet man det.

Men men men.

Vad är det, Nina?

Ingenting!

De sitter tysta. De stora motorerna dundrar under vattnet. Underst. In i kroppen kommer darrningarna. Via stolsbenen, fotsulorna. Solen sjunker och sänder sina strålar genom de enorma fönstren i fören längs den brunvadderade korridoren rakt in i den här nattklubben. Himlen, den del som är synlig, exploderar. Och just då: en tillstymmelse till sväng, kursen justeras, för ett ögonblick får ljudet en annan ton. Lida blundar, inhalerar ljuset. Man själv, sitter, har plötsligt tråkigt.

Lida suckar, gnolar, halar fram sin bok ur handväskan. Allt som är gott, allt som är bra.

Man går till baren. Det finns bara en sak att äta här. Det ligger packat i ett genomskinligt rör med kran nedtill och ser ut som gul bacon. Gul baconimitation. Den överräcks till en i en vit engångsmugg av plast. Det knastrar, klibbar sig fast i tänderna, tandställningen. Ansamlingar av gult. Man går och köper vykort. Stora båtar på hav. Glada båtar. Färgerna overkliga. Havet alltför blått. Alltid vykorten. Till dem där hemma. Till dem som det är synd om.

Hjälper de? Hur mycket hjälper de?

I en tv spelas det fotboll.

Unga män ropar till varandra, kastar sig på gräs.

Äldre män sitter bänkade framför dem, inte vet man vad de tänker.

Lida köper en öl. Man köper mer falsk bacon. Och så vidare.

Det är att vara på resa.

 

Den nionde mars år 1986. En av dagarna. Inte den mest minnesvärda. Men en av dagarna likväl, en dag lika mycket som dagarna då det hände något. Kanske säger de dagar som ter sig onödiga mer om ens liv än dagarna då revolutioner äger rum? Kanske, inte säkert.

I baren med de bruna läderbänkarna, vid silverborden: Lida sträcker på sig, hennes armar är långa och benen under bordet, och man själv, med vykorten.

Är du hungrig? undrar hon, men svarar själv: Nej, jag tror inte, inte i kväll. Vi går och lägger oss nu bara, vi är ju hemma i morgon.

Som om billigheten är ett ställningstagande i sig. Som om, all denna billighet, för att man inte har så mycket pengar, men också som för att understryka: vår ljuvlighet är oberoende av pengar, obesudlad av dem. Vår längtan är ren och det är det enda i världen som finns att avundas.

Du ska hålla fast vid kärnan av ditt hjärta. 

 

Solen har uppgått i isen. Runnit in i den, som en äggula. Mörkret sänker sig tätt. Mullret från barerna, ett gigantiskt spinnande. Lida läser ännu en sida. Och en. Man sitter, sömnig. Lutar sig mot soffans läderarmstöd. Lukten är som i en alltför ny bil. Här och där: en bris av kryddor. Slumrar till.

Vaknar av en virrig dröm eller tankegång, ett vagt illamående. Det har börjat blåsa. Något annat är också annorlunda. Två män i extralösa slipsar befinner sig kring bordet. De är fulla, respekterar därför inte ringen av is eller försiktigaste bomull som omger flickan och kvinnan, hennes mor. Den lille, mormonaktige ler tjänstvilligt, den mörke med skägg fräser i mungipan Varför fan måste den andra alltid vara ful?

Sedan vänder han sig mot Lida, med en annan röst: Vad har vi här då, i nattens blå? Vem av er två är storasyster och vem lillasyster? Det är övertydligt smicker för Lida, men alltid funkar det lite. Han tränger sig ned bredvid Lida i fåtöljen, lägger armen om henne, en mansarm med ådror och hår, den blonde står kvar. Kom an Allan, säger den mörke tyst. Allan sätter sig bredvid en. Behöver ni något att dricka? Lida tittar. Nej tack, vi hade faktiskt precis tänkt, säger hon. Long Island Iced Tea eller Sex on the Beach?

Och så: fnittret. Tyst, men hörbart, kännbart. I natten. På armar och ben reser sig håren. Den mörke reser sig ögonblickligen, bränner Lida rakt in i ögonen: Vänta här katten, släntrar iväg. Bandet har slutat spela, Jarowitz syns inte till. Lida tittar, man stirrar i mattan. Den är rödbrun, särskilt sliten under just den här stolen. Man ser något ljust lysa fram under den, träpanel? Plast? Allan doftar starkt av rakvatten. En doft för en man som hoppar fallskärm. Du då? frågar han stressat. Han är liten, som en liten fågel. Man skakar fort på huvudet. Den mörke kommer med fyra drinkar, två dyra och två beigefärgade. Skål för den vackraste kvinnan i världen! säger han, tar Lidas hand och kysser den. De skålar med de fina drinkarna. Allan dricker sin beiga, fort, men kommer inte närmare i stolen. Den mörke pratar och pratar, rakt in i Lida. Han är begeistrad. För första gången i sitt liv hänförd. Kärlek vid första ögonkastet o.s.v. Kom an Allan, säger han emellanåt, som om allt hängde på honom, och Allan tar då för en sekund tag i en med försiktiga fingrar, forslar en särskilt vågad gång över en i sin famn! Men som om det var lite tungt, det går inte med en rörelse, man stannar halvvägs, måste hasa själv, vet inte åt vilket håll det är meningen, sitter till sist ändå där mitt på, undrar om han får ont. Värst vad din syster är spänd i kroppen, rak i ryggen som en lärarinna, säger den mörke, Allan skrattar till. Säg åt henne att slappna av.

Lida försöker åter fånga ens blick, hon håller sig nog på sin kant, men. Man sitter, där i famnen, med ben, som tar i, försöker känna om man känner penisen, samtidigt undvika den. Kanske är den där, liten och mjuk. En snäll flik. Och man tänker: det är det här jag har drömt om, det här det står om, en pojkvän. Varför inte nu då? Man försöker sitta med ryggen mer krokig, försöker dricka, avslappnad, som om inget spelade någon roll, det är så man ska vara, i världen. Amerikansk. Lida säger varken ja eller nej. Man vet inte vad hon vill. Hon tycker att man ska vara snäll.

På något sätt står hon i alla fall upp till sist med handväskan. Som sagt var, säger hon, vi var tyvärr på väg att gå och lägga oss, stoppar som punkt ned sin bok i väskan, dittills har den hängt kvar i hennes hand. Den mörke bänder dess pärm mot sig. Michel Foucault: Orden och tingen. Uh la la! Vad fan! Vem är du egentligen, kvinna? Lida rodnar. Voulez-vous coucher avec moi ce soir? Rodnar Lida? Åh en läsare, jag älskar intelligens hos kvinnor Jag bara faller, booom. Han illustrerar det genom att simulera en pistol mot tinningen. Hans händer är grova. Svarta hår tränger fram ur köttkuddarna nedanom lillfingrarna. Händer som kan ta i en kvinna, lyfta upp henne från midjan. Du kan inte lämna mig, vi har mötts i stjärnorna, Lida. Lida, Lida, Lida. Jag kan inte sluta säga ditt namn. Lida skrattar. Nej, beklagar, nu ska vi nog sova. Men vi kan sova tillsammans. Din syster kan gå upp med Allan. Vi har lyxhytt faktiskt. Tv. Stor dubbelsäng. Kyld champagne. Mycket bättre för henne, hon verkar trött. Nej vet du, tack, men nu ska vi nog. En annan gång kanske? Vi kan ses på morgonen? Utväxla adresser, skonummer? Okej vi säger det.

Han ger sig lätt. Det tyder på status. Ett dunkelt skratt. Männen följer dem utdraget till hytterna nedanom allt utom långtradarna. I det skarpare ljuset ser den mörke annorlunda ut, hans hud äldre, porerna breda. Allan är slät. Vid dörren står den mörke och Lida så tätt. Sjögången vaggar dem kring varandra. Hon drar undan huvudet, men går inte. Hon har sina metoder eller. Flickan far in fort, i hytten, i det lilla hemmet där tvålen är blå, Allan står i dörröppningen, armarna långa, säger, nej, ropar efter henne, innan dörren sugs igen: Du har vackra tänder!

 

I tidningen svarar Doktor Åsa på frågor: “Min pojkvän vill ha analsex men det gör ont när vi försöker. En gång kom det blod. Nu är jag rädd att han ska hitta en annan tjej. Vad ska jag göra?” Orolig-71 

På andra sidan dörren parlamenterar Lida. Fnittrar också.

Till sist öppnas dörren och stängs och hon kommer in, glansig. Hon står vid hålet i väggen där fönstret borde vara, tittar in i det, suckar två gånger, kräver kommentar? Sedan, med ens, återvänder rörelsen. Saken är utraderad. Hon börjar samla ihop sina saker i hytten, trycka tillbaka det hon hittar in i resväskan. Allt får inte rum, även om antalet ägodelar inte har utökats under resan. Har de gamla brett ut sig? Slappnat av i konturerna? Vissa saker får knycklas in i rikssvenska plastpåsar, bäras vid sidan om. Själv har man redan packat. Kulan, kortet, ängeln. Påsen och dess innehåll är förbrukade, servetten pressad mellan bokens sidor. (Reseboken i lönnfackets lönnfack.) Lida låter bli att borsta tänderna, lägger sig på sängen med alla kläder på, somnar ögonblickligen.

 

Men tidigt, i gryningen, när man vaknar och börjar läsa för att nu inget annat finns, räddar en Sankt Bernhardshund Kitty från att dö under snömassor efter snöskred under uppdrag i bergsmassiv. Den är ensam på färd i natten, det är den ofta, den har instinkter som inte kan förträngas, hittar Kitty mirakulöst med hjälp av luktsinnet, en miljon gånger skarpare än någon människas, gräver fram henne med sina tassar, fuktar hennes läppar med konjak ur den lilla tunnan som hänger kring dess hals, den kan göra det själv. Öppna kranen med nosen, på något sätt, med tassen, och sedan trycka den mot den utmattades läppar. Några droppar, det är allt som behövs. Precis när Kitty ligger där och tänker att nu tog det livet slut så känner hon hur det krafsar i det vita, kvävande ovanför och överallt omkring henne. Och där. Hundens sorgsna ögon.

Man sväljer och sväljer under sitt täcke, försöker snora in tårarna som tränger sig på. Men när en lyckats fly och rinna över kinden så är det som en signal till tårreservoaren som fyller hela det här huvudet. Tårarna, de bara forsar, väller, allt blir blött och man måste snörvla, hulka, gny.

Det varken hjälper eller förstör, det är som en rå potatis när man väntat sig ett äpple, att Ned Nickerson sedan nog hittar sin Kitty i alpskogen, nära alpstationen, dit hunden fört henne, hon är inte direkt ifrån sig, men hennes hud minst en nyans blekare än vanligt. De blir väldigt glada över att återses och börjar genast grilla marshmallows över en eld som de gör upp genom att gnida två stenar mot varandra.

Man hålls bakom boken hela tiden, halvt under täcket, men allt syns, allt hörs. Har Lida ändå legat vaken? Inte likt henne i så fall. Eller vaknar hon? Av moderliga instinkter? Eller för att hon är kissnödig, munnen smakar torv. Hon sätter sig upp i sängen, ögonblickligen varse, uppfattar varje kvävd idiotisk snyftning. Hon kommer farande med sitt huvud.

Å, är det något i boken? Du är så känslig.

Den ljuvliga åldern.

Men inte heller det vill man vara, inte heller det vill man tillhöra.

Ingenting! fräser man.

Å! säger Lida.

 

Och inget mer; man äter smörgåsar i plast på båtkafeterian i vinterjackorna, träffar varken den ene eller den andre mannen någonsin mer, kör bilen ur fartygets skrov. Kör hem. Till hemmet, det riktiga. Med grusiga ögon. Tallen, allt. Inga tjuvar. Och allt är likadant, men nytt. Lite nyare än när man lämnade det.

 

När man tittar noga:

På spisen en köttgryta, fortfarande varm, ångar upp mot fönstren när man gläntar på locket. En doft av möra köttstycken, rotfrukter, av tvättpulver och mangling, i allt det här unga, ostadiga. En bunt rena kläder på sängen. Hon har varit här, säger Lida.

 

Vailet

 

I den här drömmen: klirrandet av tusen fjärilar.

I den här drömmen finns ett träd. En ek full av fjärilar. Fjärilarna är slitna, blå. Det låter om dem, som av kartpapper eller miniatyriska flugsmällor. Av vingarna? Också ett slags porlande hela tiden.

Eken är grön på ett sätt som inget någonsin. Jag glider över en grusväg, lite ovanför den, jag flyger, och bakom mig, bredvid mig, står eken. Som om själva saligheten bor i den där eken.

Den strålar, glittrar över mig.

Jag är på väg till ett bröllop.

Det är viktigt.

Det är ett datum, en tidpunkt, en plats. Dem kan jag inte redogöra för. Jag sover.

Jag drömmer.

 

I det ögonblicket händer två saker.

 

Här i mitt hus bland granarna.

Först granarna.

Först alltid granarna.

Kring huset sveper de.

Eller, nu på natten, utan vind, snarare klibbar kring husets väggar.

Slickar? Smeker? Pressar sig emot, men inte hårt, inte begärande. Med breda grenar nuddar de.

Här innanför är bordet.

Tekoppen, fatet, en halväten bit. Tejprullen, saxen.

Bilderna.

Här inne tickar en klocka, allmogestil.

Och här, allra innerst, är jag. Strumporna som korvar kring mina vrister. Tofflorna har jag tydligen sparkat av mig. Under armarna två svettfläckar, en unken dunst, parfymen förvrängd.

 

Men i det ögonblicket, ett datum, en tidpunkt, en plats, sker två saker:

Telefonen ringer.

Jag vaknar.

 

Nina

 

Den tjugonde september, hemma igen, tänker på att ta ett bad. Skriva i badkaret? Papper och fingertoppar skrynkliga. Men badkaret är fullt av disk och mensen i antågande.

Då står Roger i dörröppningen, frågar, och mat har jag inte lagat denna dag heller. Det glömmer jag varje dag, även om jag har alla dessa timmar, dessa halva dygn från att han går iväg i gryningen. Det förstår han. Vi livnär oss på smörgåsar, äpplen, ibland lite gröt. Kaffet här är gott och billigt. Och en ask nudlar när burken i tamburen innehåller tillräckligt. Den sötsura ångan som slår. Ätpinnarna som far in i varandra, hettan i våra ansikten, och sedan: mättnaden som får en att slockna på ett ögonblick, på vilket underlag som helst. Dessa såsiga nudelhögar, festmåltider.

Nu står han där, frågar,

och jag svarar:

I’ve written 

och han hör på mig att jag menar det (hur mycket eller lite säger jag inte).

 

Nu står han här, kallar mig pumpkin. Och jag vet: i tunnelbanans labyrinter har han vandrat, håret på ända. Denna septembersöndag. Hans gång har varit glad, så gott som studsande, han har haft rynkor i ögonvrårna, för han har lett. För sig själv, där bara, tänkt på något roligt.

Packa ihop dina grejer så sticker vi, säger han, slänger sina badbyxor och handduken i en plastpåse.

Vart?

Just follow me, pumpkin.

 

Och september är het och alla trädens färger flammande när vi strövar igenom den lilla parken i de här kvarteren där folk utför tai chi med tofsar och svärd, genom myllret, gränderna, ombord på tåget. Och bänkarna är ganska skinande och medpassagerarna förströdda. En timme i denna farkost, genom Brooklyns oändliga, skavda fasader, drömmar, ovan tv-antenner, huslängor, mot havet, det riktiga

Varför har vi aldrig åkt hit tidigare? säger han. Varför har jag aldrig tagit dig hit? Dagarna går, sällan gör man det som man egentligen borde göra.

 

Vi stiger av på ändhållplatsen i Brighton Beach, ryska bokstäver överallt, piroger. Vi tycker oss känna havets doft, eller väsen, går rakt in i en gränd där tandläkare har sina mottagningar. дантист, dantist, stavar jag, han är imponerad, lägger det väl sedan fort på nästan från östblocket-kontot.

Det regnar inte längre, men saltet, brisarna, nej, stormen, den här stormen hänger över oss, nu, och alldeles snart, i den omedelbara närheten, men åt andra hållet, är stranden lång och vit, och med stora snäckor, och mot den slår hela oceanen. Jag tänker att jag vill att han ska plocka mig en snäcka, jag gör det själv. Snäckan är benvit och räfflad, som fossiler, som bark, jag tänker behålla den för alltid.

Inte en kiosk är öppen, inte ett hotdogstånd. Inte ett enda av de berömda freaksen slukar sina svärd eller visar upp sin fiskfjälliga hud i skumma rum längre i år, inte en spindelpojke, inte en Fattest Girl, inte en Spidora – Widow of Evil, som de flagande plakaten på avenyn särskilt utlovar, i stormen som hotar slita ned dem, ingen Jätteormslukande Insectivora. På den öde strandpromenaden vandrar gamla män med skinnmössor, barnvagnar. En halvdöd joggare i motvind. I bakgrunden, överallt, nöjesparken bakom lås och galler. Dreamland. Det nya Dreamland, förtydligar Roger, det fanns tydligen ett annat, ursprungligt, någon gång för hundra år sedan, och andra nöjesfält samtidigt och omlott här på denna famösa halvö, detaljerna förblir suddiga i mitt huvud. Men här, nu, i alla fall: Dreamland, drömmarnas land med sina torn och banor som höjer sig över oss utan att kasta skuggor. Pariserhjulet, the Wonder Wheel, namnet syns om man tittar noga, kisar genom gallret. Och där: en berg- och dalbana, grå. Världens första, säger han, och liksom stolt, jag måste le.

Den här stillheten är inte ödslig, den är rörlig och varm. Och in i den här bukten kommer all vind i världen den här kvällen, vi huttrar, slås omkull, skrattar. Jag i min bleknande sommarklänning, han i sin vanliga skjorta, inga tröjor. Vi försöker linda in oss i den enda halsduk vi äger, den drar oss tätt mot varandra, binder fast oss så. Ett ögonblick av gravallvar, munnarna så nära. Hit kom vi när jag var liten, säger han. Varje sommar? Nej. Kanske bara två tre gånger, egentligen. Men det var en stor sak. De bästa dagarna. Har ni något liknande, där borta? Over there? Up North? Bland isbjörnarna ha ha. Ja, det har vi väl. Var du där som barn? Inte just.

 

Struntar i att bada

och han kysser mig och tar just så befriande inte fram någon ring ur kavajfickan (han äger ingen kavaj) och frågar mig sannerligen inte om jag vill bli hans hustru och ingens hustru vill jag troligen bli. Men att man kan kyssas och kyssas på en milslång strand under slitna pariserhjul och medtagna glasskiosker en tunnelbaneresa från världens mitt står fullkomligt klart. Att man kan få sand i linningar och att det inte gör någonting överhuvudtaget. Att ögon kan smalna och bli mörka av kärlek, att ljuvliga, ljuvliga saker kan hända.

Och i de spruckna solglasögonen och med en en meters illrosa milkshake i handen, huden solsvedd, stiger vi på kvällens sista tåg tillbaka, hans mörka huvud mot ryggstödet, ögonlocken släta, aftonrodnaden.

 

Så vad skriver du? frågar han. Stranden fortfarande i huden, håret, hans hand är enkel att hålla, en mörknande kväll, ljusen som speglar sig i floden, tvålarna, dammvipporna av bruna fjädrar, och det mjuka språket kring butikerna med märkliga sjödjur utställda, en särskild melodi, där vi vandrar.

Som ett hav av pappersljus, ända in i vår glugg kommer de att lysa.

I ordboken står det att pumpkin betyder pumpa.

Och kanske ska jag svara, kanske klargör det något också för mig själv.

 

Ett försök:

 

Om en fri kvinna.

(Liksom: Avspänning kombinerad med yttersta kontroll, skyhöga lyft – flygande.)

Om våra resor

Jag hade

en lite annorlunda barndom.

Om min mamma.

Och kanske lite om

min mormor

(åtminstone det sista hör han inte).

Vi går in. Han rasslar med nycklarna, som inte behövs annat än för illusionen, mot tjuvarna, vi törnar in i varandra, får av oss skorna.

A trip down memory lane? Han flinar, grabbar mig, och när vi träffades var det i en av de drippande och droppande källarsalarna, han som läraren, han tittade, vek inte undan, liksom ständigt road, road av min blotta existens, inte direkt förtrollad, och när vi blev kära var det i den stora parken, en gång i januari, det andra året här, i mössor, med kaffemuggar, ett snöbollskrig, en lång tid visste jag inte vad som var inbillning.

 

Vi har nu förflyttat oss till sängen. Sängen, dunboet, den tar upp hälften av den här lägenheten, this fucking dump. Nej! säger jag,

inte så

 

vill du läsa vad jag har skrivit hittills?

 

men då är han redan urtrasslad ur duntäcket, de långa djurfötterna längs golvets plankor.

Mitt i natten kan han häva sig upp och ta sig till kokvrån med lätta steg. Då lagar han popcorn, något som amerikaner väl gör automatiskt när de är lyckliga, och sjunger. Där är ett fönster snett uppåt mot stora träd, där är fåglar, större än fåglarna hemma och med vänliga, mörkblå ögon.

Sedan äter vi popcornen ur en skål och ser på tv. Filmer, dokumentärer, nyheter. Hela natten. Fågelfönster, popcornsnätter. Nyhetsuppläsarna absolut släta och symmetriska. De är våra vänner. Dygnet runt i det här underliga landet. Hemtrevliga, men underliga. Också: ännu värre strunt. Reklamer och frågesporter. Information om fantastiska sätt att tjäna pengar. Såpoperor och skönhetstävlingar för djur och barn. Och det amerikanska sättet att tala fyller hela den här lägenheten då, that’s AWESOME, han är så van att han inte hör tonen, tonen, men jag måste emellanåt dyka ned under täcket, skratta skeptiskt, vila.

Vad sa du? Du sa något tidigare? Han flyger tillbaka, landar så dun yr. Planerar that great show of yours? I hope? About your funky travelin’ mama? Kittlar mig, att bli kittlad av någon är att i det ögonblicket vara den mest utvalda. Men sneglar han inte i smyg på kortet som jag hängt upp, det enda: Dortmunds katedraler. Knappnålen rakt in i väggen där. Bredvid det några av Vailets vykort, med tydliga blommor och guldkanter (resten av dem i någon låda). Jag kastar mig på rygg, åt fel håll, snett över hela sängen, över honom så det skaver, plötsligt samtidigt: gråtfärdig, har han inte uppfattat att om jag inte kan göra detta så dör jag, jag blir gammal, och han skrattar, men alltså: stort, vänligt, jag älskar honom för det, för all denna ickedramatik. För att han inte tar mig för allvarligt, inte är alltför intresserad av mig. Det är en särskild gåva. Och hans kropp som inte vill försvinna ifrån mig, som inte undviker mig, som vill röra vid mig. Jag får vara alltigenom mjuk, jag, den gängliga älgen med stort huvud. Vi vill äta upp varandra, fusioneras. Vi gör det, så gott det går, tar oss in i varandra, inhalerar varandra, tänjer gränserna, tills de till sist ändå kommer emot. Men förskjuts? Om än aldrig så lite.

Dessa oförglömliga popcornsnätter. Något att för alltid stå för: Du skall värna om dina popcornsnätter. 

En paus från världen. Inte räcker den för evigt. Men sedan, senare, finns minnet.

 

Vailet 

 

Den här natten.

Mitt i drömmen, något viktigt med fjärilar.

Mitt i drömmen, en störning.

 

Skarpa ljud tränger in i drömmens logik. Först är det som om fjärilarna förstärks av dem, deras smatter blir mer och mer högljutt, deras huvuden blir gap, allt mer illröda, de skriker. Sedan mattas den blå färgen av, först omärkligt. Fjärilarna blir svårare och svårare att urskilja, blir stumma, i ett dis. Kvar är endast det här nya ljudet, detta gälla, annanstans ifrån, som sirener. En ambulans, utanför det här fönstret?

Jag vaknar med pannan mot bordet bland limtuber, album, nacken i felaktig vinkel. Glasögonen längs kinden, har tryckt in ett hack vid näsbenet, axlarna domnade. Halsbandet inkarvat i halsens skinn.

Jag satte mig här, med min verksamhet, i eftermiddags. Långsamt blev det kväll. Med ena ögat följde jag hela tiden med de engelska detektivserierna som sändes, en efter en. Det måste ha mörknat. Jag minns inte att jag skulle ha varit sömnig. Jag minns inte att ögonlocken skulle ha tyngts ned, att huvudet skulle ha fallit, jag gradvis sjunkit in i en långsam dröm.

Nu är det i stället drömmen som skingras, övergår i verkligheten. Denna värld som jag tillhör.

Nu hör jag och jag vet. Det är vanliga ringsignaler. I detta hushåll, mitt nattliga hem.

 

Min telefon.

En vanlig natt.

Här, nu.

Den tjugoförsta september år 1997.

 

Det första jag ser när jag öppnar ögonen är ljuset. Inte på det sättet, det är jag säker på, som när man har dött men återvänder för att berätta om ljuset som man färdades mot. Ett konkret ljus, detta, stearinljuset framför mig. Jag befinner mig mitt i en eldstad. Veken har förvildat sig, som den kan göra, lågan en halv meter hög, samt bred, nära mitt hår på bordet. Nära håret, olagt. Detta nya – att somna i en stol med dagkläderna och ingen som vet. Aldrig har sådant skett tidigare, aldrig.

 

Men här är det natt och granarna.

Här är det natt och en telefon som ringer.

Någon som vill mig något.

Ljuset som brinner.

Så nära håret.

Så nära bilderna.

En av dem har fallit ned på golvet, under foten, strumpan, som av sten.

Och ringer och ringer.

Nu vill jag inte vakna, nu öppnar jag ögonen, reser mig, skjuter in stolen, stryker håret ur ögonen (dreglet ur mungipan), plattar till kjolen, trycker glasögonen på plats. Blåser ut ljuset. Väter veken.

Inga fjärilar.

 

Vailet?

Är detta fru Vailet?

Rösten i luren är snabb och klar. En flicka. Ett ögonblick tänker jag på Nina.

Är detta Vailet?

Jag nickar.

Vad säger hon?

Så snabb och klar.

Det gäller er anhöriga, Helga Blom.

Jag ser mig om i vardagsrummet. Fåtöljen. Televisionen. Den har jag visst stängt av. Jag har inget minne av det. Soffan. På väggen har Nina tandställning, ser närmast förskrämd ut. En liten råtta, varje uns av det sällsamt älskliga dolt. Och Lidia Maria på pianot, så vacker som man bara kan vara då man blir student. Den torkade rosen, dammig. Ur radion nyheterna eller den dunkande musiken. Jag är inte mottaglig för klarhet och skärpa.

 

I drömmen var det något med solen, ett bröllop. Över en grusväg gled jag. I en bil? På en cykel? Rallarrosor i vägrenen, men ingen hetta. Vibrationer över vägen. Flög jag? En trädkrona, en ek på ängsmark, som vidgade sig, i nästa sekund krympte. Pulserade, av fjärilar. Min hud i solen doftade: Sand. Huden i luften, väckt. Klänningen, kring vaderna, livet. Och de glada, längs vägen, de blickade, log och allt var förlångsammat, suddigt.

 

Jag står här med luren mot mitt öra, tätt, huden fortfarande av drömmen varm och gnistrande.

Jag letar efter något jag kan ha varit med om i verkligheten som skulle påminna om känslan i drömmen.

I stället för att lyssna.

Jag inser, den var ur ett glömt lager.

Jag förstår; en påminnelse om ett möjligt tillstånd. En tröst? Men jag tror inte på tecken. På samband mellan exempelvis kommande telefonsamtal och drömmar.

Jag sover sällan, jag drömmer aldrig.

Det vi ser är det vi ser. Och Gud, på något sätt.

 

Men nu, det här telefonsamtalet. De här tydliga orden, i natten.

Det gäller er anhöriga, Helga Blom.

Jag lyssnar, förstår.

Jag lovar.

Sedan lägger jag på luren.

Klockan är 4.02. Den tjugoförsta september år 1997. Jag vet var jag är, och när. Betraktar förödelsen på bordet:

som om ett fönster blåst upp och fått allt att virvla.

En virvelstorm!

Tuberna, pappren, pennorna. Den gulnade tejprullen, bilderna.

 

Sedan lägger jag mig i min säng och somnar.

De sista timmarna sover jag lugnt.

På morgonen hörs inget annat än det vanliga knäppandet. Från grannarna kaffets droppande, doften genom dörrspringan. Spårvagnarna, granmuren, fåglarna.

 

Nina 

 

Och morgon, på golvet, han borta igen. På andra sidan sängen en skrynklig fläck.

Den tjugoförsta september år 1997 (i tidningen). På telefonsvararen inga meddelanden.

 

Anteckningsboken: att börja från början.