The N.Y.C. Diaries

THE N.Y.C. DIARIES (publicerad i plump nr 1)

14 – 19 januari 2012

 

Lördag.

Helsingfors – Chinatown.

 

Är det sol när jag reser? Det står det inget om i de här anteckningarna.

 

Jag tror: att det är soligt.

Jag tror att jag minns att:

Himlen är klarblå.

 

Jag lämnar mina barn och jag reser ensam till New York.

 

Allt är svalt, enkelt, övergående. En flykt, en bluff. Lyxbutikerna, rökrummen. Jag blir okroppslig, svävar. Är främst ett redskap för iakttagande. En intrycksätande växt (citat ur vansinnesprojektet jag nu ska researcha för. Mycket viktigt.) Jag går bland de andra overseaspassagerarna, på transatlanticsidan av flygplatsen, vi är de vuxna, det här är fullkomligt normalt. Den torra doften av tid, pengar, extrema privilegier. En vit, dyr kopp te på ett glänsande bord, prickfria toaletter, hjärtat som dolt dunkar.

DET ÄR FÖR LÄTT. Jag flyger över en atlant. Livet är numera gjort för vilken amatör som helst, äventyren så förrädiskt inom räckhåll, inga specialkunskaper krävs, tills det plötsligt smäller, man ställs inför döden. Emellanåt, under turbulens (totalt ofarlig, alla kolugna) är The Entertainment System inte tillgängligt, det blir avbrott i filmerna, de nyaste, som flödar ur vars och ens egen lilla skärm på behändigt avstånd framför en. Då är det också förbjudet att använda toaletterna. Ibland räcker turbulensen länge, kanske en halv timme, kanske mer. Hur länge innan civilisationens lager skulle slipas av oss? Någon skulle börja runka.

Ryssen med de bedjande ögonen bredvid mig vill kliva över mig, sträcka på benen. Sedan tillbaka. Sedan efter en drink till sig själv och den fabulösa kvinnan han reser med. Och tillbaka. Jag sömnig i en filt.

 

Efter timmarna, nedanför, på kartan, via entertainment systemets kamera, på något sätt:

Vitt, klippigt, svart. Namn som Chicoutimi, Sept-Iles, Empress of Ireland 1914 (en olycka? ett vrak?).

Kanada, detta okarismatiska land.

Jag vill dit, jag vill dit! Jag vill överallt.

 

Jag måste köa svettig inför tulltjänstemännen.

 

Jag måste ta det här bagaget och ta mig till Chinatown.

 

Jag måste sitta i detta hisnande tåg i detta kolmörker, åka 23 stationer åt rätt håll och se hur en extremt överviktig kvinna matar sin lille son med chicken wings, quesadillas och Sprite i nappflaskan.

 

Att komma ut ur en metrotunnel, det ser inte ut som på kartan. Jag går åt vilket håll som helst, ibland är det det rätta. Oftast inte. Nu: Jag går åt ett håll som ser ut som ett ställe för bilar, våldtäkter. Men det känns som om kartan visar ditåt. The Holland Tunnel. Floden. Det är mörkt, människorna vimlar egoistiskt. Då har en sophämtare på andra sidan gatan, som jag har lagt märke till i ögonvrån, tydligen också fått syn på mig, med min hektarstora karta, väskorna, de trötta ögonen. Han tar en paus i sitt arbete, kommer fram, visar, ler. Återgår sedan.

Denna stads väsen. The essence of cool. Vänlighet utan insisterande. Man har sitt eget, är öppen.

 

Jag finner hotellet, givetvis finner jag det. Jag har en lysande tilltro till mig själv och världen. Den har skråmats och naggats i kanterna. Jag vet att den är naiv, jag vill inte vara utan den. Mitt rum ligger på nionde våningen med utsikt över skyskrapors väggar och Columbus Park, den enda parken i Chinatown. Det är det finaste rummet jag någonsin bott i. Allt är serent, hela väggen är ett fönster. Jag bokade det efter ett tips i ett reportage i Damernas Värld: “DV-redaktionens bästa adresser i New York”, eller liknande, i ett anfall av livslust för nästan ett år sedan.

Jag äter dyrt vietnamesiskt ris, så trött att marken gungar under mina fötter. Det är natt i Finland nu, snart morgon. Are you by yourself? frågar alla. På hotellet, på restaurangen. Bekymrat? Is it just you? Någon har födelsedag i ett hörn av restaurangen, man stämmer upp i Happy Birthday, det låter lite magert, falskt. Några få kråkor på det födelsedagspartyt. Sprakar något, en sprakande tårta? Bevittnar jag en iscensättning: My Birthday in Chinatown? Hur länge ska man bo här för att sluta tänka så?

 

//

den riktiga listan, skannad

Anna Sui, 113 Greene ….

//

 

Söndag.

Coney Island (igen). 

 

Jag sover som klubbad, svart. Vaknar.

Också det fantastiska med att vakna. Som om inget.

Och är det något?

Fem dagar i ett annat land.

Jag har vistats så länge i trygghet och ängslan, i varmaste bon.

 

Morgon. Sol. Jag ska ta tågen hit och dit.

I det vänliga ljuset breder parken ut sig utanför fönstret och jag ser dem för första gången: Morgongymnasterna.

Styva, enstaka. Vankar mest omkring, sammanbitet.

 

Iskallt, solen skiner vit. Jag tar Q-tåget från Canal Streets labyrintiska station mot Brighton Beach, det ryska samhället på Coney Island. Därifrån ska jag gå längs hela stranden, förbi nöjesfälten, liksom mina favoritkaraktärer i vansinnesprojektet, Helga och Thelma, en dag i juni 1927, till tågstationen på andra sidan. Scenen är redan skriven, nu är jag ute efter detaljerna, avstånden, kroppens känsla.

Det är ett problem på vägen så man måste stiga av tåget, orientera sig i tunnlar, bland poliser eller någon slags väktare – de talar till mig som till en idiot, tydligt, långsamt, det är bra – sedan ta en buss en bit. Från bussfönstret invid Atlantic Avenue ser jag en ung, svart man i neongul arbetsoverall, två meter lång, kaffemugg i handen, kisande mot solen (vilken vanlig Malin-bild!). Kaffet, solen, den egna kroppen. Det man har. Kaffet, gott och billigt. The New Yorkers. De har förstått att göra det bra för sig.

Ansamlingen av drömmar. Ansamlingen av främlingar. Jag vill – också jag vill – vara en av främlingarna i främlingarnas stad, där vem som helst kan visa sig vara vad som helst för dig, därför lönar det sig inte att avfärda någon.

Bussen ringlar sig genom Brooklyn. Det ter sig inte lika skamfilat som förra gången, men det fortsätter och fortsätter.

I följande tåg ett meddelande till telefonen, från Elvin via mamma:

“Elvin frågar om du har varmt eller kallt.”

“Kallt!” svarar jag.

“Drick varmt kaffe säger E.”

 

Jag sätter barn till världen, jag reser ensam till New York. Det är en del av min allt mer darriga kamp: Allt ska vara möjligt. Jag har ett starkt behov av att ibland få utlämna mig åt ödet. Jag vet inte om jag ska förtränga det eller egga det. Hur jag än gör så väller behovet efter det andra upp i mig. Tänker jag att det är bättre att erkänna äventyrslystnaden, låta den ta över ibland, än att panta på den så att den plötsligt exploderar i katastrof? Är jag bortskämd som har möjlighet att göra så här? Är det jag som har dåligt samvete eller omvärlden som ger mig det? Är trygghetssökandet, det frenetiska bobyggandet det vi främst uppmuntras till idag? Av vem? Och detta är ändå ett så försiktigt äventyr, så inom ramarna för det organiserade.

 

Jag når Brighton Beach; överallt ryska bokstäver, piroger. Känner på mig att havet ligger åt ett visst håll, “jag är en sådan som känner havet”. Det ligger åt det motsatta. Det glittrar. Det är ingen på hela stranden. Det blåser isvindar, havet grått. Sol i ögonfransarna. Förra gången jag var här var det med min mamma och min bror. Det var försommar och jag var gravid, jag simmade. Havet var stormigt, salt. Nu är det vinter. Kafépojkarna kallar mig m´am. Det låter artigt men det betyder: Håll dig på mattan tanten, du kunde vara min mamma.

Nöjesparken är stängd, precis som jag vill ha den. En övergiven nöjespark, vindpinad. Inga fejkade freaks på strandpromenaden. Gamla män med barnvagnar, skinnmössor. Väderbitna fiskare. Jag tänker att det här skulle vara en chans för vilken fotograf som helst. Själv stressas jag av min kamera, uttråkas och överväldigas samtidigt av alla tänkbara motiv, förfryser fingrarna. Bilderna blir usla. Jag plockar tre snäckskal: ett stort, slätt, vitt. Som i Finland, men större. Ett grått med ett märkligt jämnt hål. Ett gult, marmorerat, toppigt. Jag stoppar dem i fickan, mina talismaner. Jag fryser som en hund, är sliten och fnasig på självporträtten jag försöker knäppa i vinden.

 

Coney Island: 

den lockande, mytomspunna nöjeshalvön i bortersta Brooklyn, invid Atlantens vågor.

Här har man roat sig sedan 1800-talet. Tre nöjesfält har här funnits: Steeplechase, Luna Park och Dreamland. (Men vilken var när och vad kom sedan? Beskrivningen i Lonely Planet-boken är väldigt förenklad inser jag när jag bekantat mig med annan info.)

“Efter den ursprungliga bosättningens tid har Coney Island gått igenom fyra perioder”, läser jag i min nya bok. “Först kom den beryktade perioden då inbördeskrigets desertörer, banditerna och de prostituerade invaderade halvön. Under 1880-talets eleganta period öppnade de finaste hotell och restauranger sina dörrar här. Det var en tid då sportvärlden, teatervärlden och modevärlden gjorde Coney Island till sitt glittrande vattenhål. Den tredje perioden var den grälla. Den inleddes ungefär år 1920 då tunnelbanan byggdes ut ända hit, och började hämta med sig massorna från stan som ville roa sig för en nickel. Under den fjärde perioden är Coney Island en vacker park vid havet.”

Också detta är alltså outtömligt.

 

Coney Island Museum, 1208 Surf Ave: 

Steeplechase, Luna Park, Dreamland. Freakshowerna, världens första hot dog och världens första berg- och dalbana. De går in i varandra, ut ur varandra. De har emellanåt existerat parallellt. Dreamland brann år 1911, det var ändå den finaste. Steeplechase fanns från år 1897 till 1964. På youtubeklippen från 1920-talet tumlar små män i hattar och svarta kostymer skrattande ut ur tunnlars mynningar och vimlar smalfilmssnabbt kring torgen. En man balanserar längs slaka linor, tappar ständigt balansen, kravlar sig upp. I bakgrunden tar sig en kvinna i vit lång kjol längs liknande linor, koncentrerat, så kjolarna reses.

Museet är litet, personalen som hänger vid en bardisk i nedre våningen verkar förvånad över att jag vill besöka det. Mest finns här inramade foton och urklipp på väggarna om nöjesparkerna genom tiderna. I en mystisk maskin kan man sticka in huvudet och bild för bild se The electrocution of Topsy the Elephant fotograferad av Thomas A. Edison. Någon matade Topsy med en cigarrett, den gick till anfall och dödade, och måste därför dödas själv av en elektrisk stöt, berättar flickan i museet glatt. Jag läser om dvärgsamhället Liliputia i vilket 300 kortväxta levde i en halvskalig reproduktion av Nürnberg på 1400-talet. Samhället hade ett eget parlament, en egen strand, en egen opera och brandkår. Befolkningen bestod av kortväxta som tidigare kuskats land och rike runt på olika freak shows och tivolin. Senare läser jag att samhället gick under på grund av “uppmuntrad promiskuitet”: Promiscuity, homosexuality, nymphomania and so on were encouraged and flaunted: marriages collapsed almost as soon as they were celebrated; 80 percent of newborn babies were illegitimate). Samt om Zip The Pinhead a.k.a. What-is-it (en man med deformerad skalle och låg intelligens), the Mamoth Fat Woman Miss Anna Swan (och otaliga andra Fat Women), Spider Boy (en man utan ben som vigt kunde ta sig fram på sina händer), Lionel – The Dog Faced Boy from Europe (en man med päls i ansiktet), och om världens vildaste stam Igorroterna som importerades hit från Filippinerna, hyddor och allt:

Man has been born with an insatiable appetite for eccentric diversions. Coney Island satisfies such longings, it offers to all, gentle and simple, poor and rich, a rare feast of fantastic illusions, complete enough to quench the mysterious thirst for active excitement as an alternative to monotonous work, which appears to have been made an integral part of the human animal (det krusidulliga språket i den gamla tidens tidningar, öppnare för miraklen, så grymt, så oförblommat dekorativt.)

 

Något med det här stället. Här vandrade Patti Smith och Robert Mapplethorpe i finkläderna, utan pengar. Lät någon fotografera sig, fulla av hopp. Jag köper en en liters illrosa smoothie på Dunkin´ Donuts. Tar tåget tillbaka, vidare.

 

//

 

Skannad lista Coney Island

 

snäckorna, piren (där kan de sitta och prata efteråt, innan auntie inez´s.) …

 

// + foto 2/5 the freaks och 1/5 sjaskig allé med pariserhjul

 

Måndag (Martin Luther King Jr. Memorial Day!)

Bron.

 

Jag vandrar åt andra hållet, Chinatown fortsätter och fortsätter. Det är den största kinesiska populationen på västra halvklotet. Underligt snabbt når jag ändå Lower East Side, det gamla slarviga området med små lägenheter med badkar i köken, numera alltmer hippt och dyrt. Kartan och jag. Jag inser något om gatorna, floden, riktningarna, jag får en överblick, en aldrig så liten. De kinesiska affärerna med sina mystiska fiskar byts under loppet av tio meter ut mot trendiga kaféer. Men också: bolmande skorstenar, lagerbyggnader, skräp. Ett våldsamt ljus. Innan Tenement Museum, museet över de tidiga immigranternas hyreskaserner, öppnar går jag upp på en bro bland tusen bilar, parkeringsplatser. En ful bro, metallisk.

 

Williamsburg Bridge: 

 

OBEHAG HÖJDSKRÄCK

Jag befinner mig vid någon sorts gräns fysiskt. Anemi? Utmattning? Nerver i kläm? MS? Panik? Går jag vidare faller jag. Som om benen kanske inte vill lyda? Känslan kommer över mig ibland numera.

Medvetenheten om benens rörelser, fötternas litenhet mot underlaget.

Fallet

 

En blandning av skräck och eufori och samtidigt de här fötterna som går och går, som vet precis vad de håller på med.

Alltings extrema vidd och de obarmhärtiga begränsningarna.

 

Jag är våldsamt lycklig.

 

HIPSTERSEN CYKLAR.

En decimeter från mig far de förbi.

Ett ungt par. Varför var jag aldrig de? Som cyklade över Williamsburg Bridge.

Jag vill ha allt, vara allt, inte bara en liten del!

 

Det kräver allt mer arbete att frammana mitt eget personliga glitter. Jag föreställer mig allt mindre.

 

Jag vänder innan brons krön.

Man får vända.

 

Tenement Museum. En ripoff för amerikaner med i-landsproblem. Tillrättalagt. Med flamsig guide som kräver interaktivitet. Amerikanerna ojar sig över de primitiva omständigheterna, men jag tycker att huset är helt ok. Jag tänker på kommunalkor och värre boendeformer som existerar och fungerar, fortfarande idag, utan att de ställs ut och begapas.

 

Underligt aggressiv, jag går min väg så fort det är möjligt, utan att det verkar som om jag gör ett ställningstagande. Köper bindor i en Chinese Hispanic Grocery, en man står och packar upp saker precis framför bindhyllan, 100 färgers och formers bindor, latinska arbetare trängs.

 

(Något med mitt visakort, i dyr tonårsbutik. Pengarna slut? Bara måndag. Jag förtränger detta, detta förtränger jag. Patti Smith tog bussen till New York, ett par dollar i fickan ungefär, sov i parken, så småningom fick hon vänner. Något sådant skulle jag inte riktigt orka med just nu. Jag har 50 euro som jag kan växla, och en tiodollarssedel som farmor gav mig innan jag reste. Den har varit hennes mammas, det är osäkert om den duger som betalningsmedel längre. Jag äter en klibbig plastinsvept cookie in a sleazy diner i den kinesiska änden av Broadway, antecknar.)

 

//

 

riktiga listan skannad

Vad man kan göra utan pengar:

 

// Foto: 3/5 skyskrapor, skorstenar. 3/5 smile hipster

 

Tisdag.

At 60 it starts to sag.

 

Mama Eatery:

Varje morgon: frukost på Mama Eatery, två dörrar söderom hotellet. Mama Eatery: ett kinesiskt kafé med träpaneler och långa, torkade växter kring väggarna, där det serveras cappuccino, lasagne och kinesiska festmåltider. Frukosten består av French Toast (smörindräkt brioche med frukter i sirap) eller valfritt tillagade ägg med toast och fries, en pappmugg med apelsinsaft eller påste. Kvinnan bakom disken, en kinesiska i min ålder, skojar stillsamt med alla utom med mig. Är de alla regulars? Var bor de? Varför kommer de just hit? What are you having today? frågar hon, en glimt i ögat i det annars nollställda ansiktet. Till mig säger hon inget, räcker mig bara den plastade menyn.

Vid disken står den här morgonen två poliser från NYPD. En medelålders, satt man och en äldre kinesisk kvinna. What are you having today? De släntrar till bordet intill mitt, dricker sitt kaffe, småpratar vänligt med varandra. Arbetskamrater. Jag sneglar på de enorma pistolerna som helt lugnt dinglar i deras bälten. I bakgrunden: någon slags kinesisk meditationssång samt TV-reklamer.

 

Idag är det varmare. Morgongymnasterna är fler, rör sig snabbare. En del bär tofsar, svärd. Detta kan eventuellt identifieras som tai chi. På bollplanen står tre våldsamt vinterklädda kvinnor, en bandspelare på marken, en av dem framför de andra. Är det hon som leder gymnastiken? De dansar, emellanåt ser det ut som något aerobicsaktigt. Rörelserna är små, försiktiga, musiken mild, kinesisk pop.

 

Klockan ett har jag en träff. Jag känner ingen i hela denna stad, men jag har fått kontaktuppgifter till en.

Först går jag mot floden igen, den ligger överraskande nära. Water Street: grå och fuktig, stora måsar. Hemma går det bra. Nästan bättre än när jag är där. Alla sover på nätterna. Ingen har frågat efter mig så mycket. Om jag försvann så skulle minnet av mig sakta blekna. Det skulle uppstå ett hål, ett sår. Det skulle läkas, ersättas av ärrvävnad.

Egentligen tänker jag mindre och mindre. Ju större stad, desto färre onödiga röster i det egna huvudet. Desto mer börjar mina tankar vara kopplade till min rörelse. Och rörelsen omkring mig, så helt oberoende av mig, försätter mig i ett meditativt läge. Detta är min sorts retreat. Jag går och jag går. På natten blir det svart, min kropp suger åt sig vilan som en utsvulten näring.

Varje dag har jag dansat på Broadway Dance Center eller Alvin Ailey American School of Dance, minst en levande musiker per session. Varje dag märker jag att jag trots åratal av danslektioner är en nybörjare med N.Y.C.-mått mätt, även om jag här endast tar klasser med ordet beginner inkluderat i nivåbeskrivningen. Det gör ingenting. Detta är en del av min research. I ett av vansinnesprojektets bispår, som hotar växa sig allt större, för att det är ljuvligt, för att det är ett hål i mitt hjärta, vill jag dyka in i New Yorks dansvärld. Som jag egentligen inte vet något annat om än det jag sett i Fame cirka år 1983. Plötsligt slog TV-serien till mitt i känsligaste prepubertet och efter det var inget sig likt. Blod, svett och tårar skulle bli min väg. Och de hisnande sekunderna i det strålande ljuset. Liksom de flesta av mina jämnåriga väninnors. Den slog dunster i våra ögon. En del kom över den, andra inte. Här får jag snoka bland benvärmarna, pretentionerna, på plats. Jag är inget 17-årig danslöfte på väg mot stardom. Jag vet nog det.

Livet är inte Fame.

I alla fall.

 

Nu går jag över Brooklyn Bridge. Det är en annan slags bro, nästan för vacker. Och utsikten är nästan för mycket. På ena sidan Manhattan Skyline, precis som på vykorten, på den andra Brooklyn Heights, brunheten, skorstenarna. Och långt, långt nedanför floden, havet, pråmarna. Jag tar ett foto på två unga män som vill förevigas med deras kamera. De ler stelt, vackert. Någon slags zoomeffekt är påslagen så huvudena blir enorma, av bron eller vyn ser man ingenting.

Luften är grå som i London på hösten. Jag tror mig ha bråttom. Jag hastar över. Skyndar kring Brooklyn Heights, försöker känna Arthur Millers ande. Dricker te i Dumbo, ett område som kallas trendigt, men som mest känns övergivet, vått. Jag är svullen kring ögonen och har huvudvärk, ingen förstår vad jag säger.

 

Före utsatt tid står jag utanför Nina Y:s loft på Spring Street mitt i trendigaste Soho där turister och hipsters flanerar. Jag dricker en apelsinjuice som visar sig kosta 6 dollar på ett kafé i närheten, antecknar. Ångrar hela tilltaget, vill krypa tillbaka in i mitt bo på hotellet, stanna där med CBS-presentatörerna, så förtröstansfullt glänsande, utan skavanker. Numera tänker jag ibland att det kanske är respektfullt att dölja sina skavanker. Klockan fyra över ett ringer jag på och får ta en hiss upp några våningar. Där står Nina Y. Jag har googlat henne, insett att hon är en erkänd installationskonstnär som gjort bl.a. många banbrytande projekt som förenar konst och vetenskap och ställt ut världen över – bland annat på Woodstockfestivalen år 1969; den “draperade målningen” Oh Say Can You See? Jag har på något sätt tänkt mig en stor earth mama i batik. Kanske uppfylld av sig själv. Nina är petite, vacker, fräknig, klädd i snygga, vita kläder, intresserad. Lägenheten är överjordisk. Stora, ljusa ytor, högt till tak. En del har hon varit tvungen att sälja för att bekosta sin sons skolgång: Biggest mistake of my life. But I had no choice.

I början av sjuttiotalet kom hon till New York från New Jersey där hon växte upp. Först bodde hon i just en sådan där lägenhet med badkar i köket på Lower East Side. Åh! skriker jag. Samtidigt som Patti Smith! Kände du henne? Flytande: Ja, jag kände till henne. Här flyttade hon in år 1974. Då var det en dump, en lagerbyggnad som hon fixade upp. Samtidigt hände en massa: hon gick ut konstskolan, gjorde något någonstans, ryktet gick om henne, folk hörde talas om henne, hon fick flyt, fick göra större och större saker, det ena ledde till det andra. Det gick mycket bättre för mig då än nu, säger hon, men jag är nu inte alldeles säker. Senare träffade hon arkitekten Barry som också flyttade in, men honom får jag inte träffa, för han har äntligen, två veckor tidigare, tagit ett riktigt jobb och är borta på dagarna, Nina “får ha datorn för sig själv”. De fick en son, jag räknar ut att Nina måste ha varit långt över fyrtio när det skedde). Det framkommer att jag har fyra söner: But why? Why? Don´t you believe in birth control?

 

Ska vi nu ändå äta här eller ska vi gå ut? Hon velar på ett sympatiskt sätt och jag försäkrar att det inte spelar någon som helst roll för mig, allt passar.

Hon tar mig till en svart, dragig pub ett kvarter bort: Broome Street Bar. Den fanns här redan år 1974, upplyser hon mig, Soho Old Style. Där får man en ganska decent hamburger och till min lättnad beställer hon en Diet Coke. Man behöver tydligen inte dricka alkohol till lunch här för att visa sig vänligt inställd. Servitören kallar oss ladies.

Hon stressar för att hjälpa mig med min research, urskuldar sig för att hon inte har tid att visa mig runt, berättar att hon älskade att åka till Coney Islands Steeplechase som liten. Kanske var hon där bara några gånger egentligen, men det är ett stort minne. Hon räknar upp sina favoritplatser i New York: B.A.M. (Brooklyn Academy of Music), Baryshnikov Center, The Public Theater, nattklubben Poisson Rouge. Hon namedroppar människor som jag borde känna till men inte känner till och säger att hon skulle vilja introducera mig för sin syster Susan på Upper West Side som är dramatiker – fast nu har hon inte talat med henne på två veckor. “Jag misstänker att hon är sjuk och inte vill berätta det för mig.”

 

Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Jag pratar med Nina, ja, snarast berättar för henne hur folk ser på saker och ting i till exempel Kalifornien (där jag aldrig varit): Ja, det är väl så att det är ungdom som gäller där, helt enkelt.

Tja, inte skulle jag nu säga det heller, svarar Nina, som bott där, diplomatiskt.

Och: på tal om åldrandet, som hon återkommer till:

Jag har också rynkor! Men jag har tänkt att det inte gör något. (idiot, idiot)

Hon betraktar mig roat. Well, yeah …

 

The wrinkles are nothing, it´s the sagging.

Forty didn´t get me. Fifty didn´t get me. But at sixty …

You look yourself in the mirror, you know: Who IS that?

 

Vi talar om konsten, men i flikar, skymtar.

Så du gör stora saker – i landskapet –, tillsammans med din man? undrar jag försiktigt, jag kollade din hemsida, och och och

Äsch, det där är gammalt. Det är en tid sedan jag uppdaterade den där sidan.

 

Jag berättar att jag inte kan skriva som förr sedan min yngsta son föddes med ett hjärtfel. Jag kan inte längre skriva så att jag tror på det.

Du borde skriva om det, säger Nina.

Jag vet, säger jag. Men jag vill inte. Kanske om tio år.

Men försök få in det i det du skriver då, på något annat sätt.

Jag vet. Jag vet.

 

Nina tar hand om notan trots mina vaga protester och vi följs åt över Broadway. Hon ber mig ta kontakt om jag har några som helst problem, jag är mer tacksam än hon anar (fast nåja nåja, sedan fungerar mitt andra bankkort ändå, så glöm det, glöm det). Hon går vidare för att sköta bankärenden för sin son som ska komma tillbaka från collegestudier (hon bävar). Jag kravlar mig till hotellet, värktabletter, sängen, tåget, Open Samba/Afro-Brazilian (3 perkussionister).

 

//

 

Riktiga listan skannad. Balett-ant.

“Find the ballet in you.” etc.

 

//

 

Onsdag.

Central Park.

 

På något sätt har jag redan vant mig vid detta nya tempo, min kropp vant sig vid detta, inga andra krav än mina egna, gryningsmorgnarna, de extensiva vandringarna, att äta mest on the go. Hur underligt lätt att uppgå, evaporeras.

Men detta är en illusion.

 

Denna morgon: Balett med Kat Wildish, vars ryska lärare dansade med Nurejev. Detta och mycket mer (bland annat detaljer om mrs Wildish höftoperation samt att kändisen Kirstie Alley ska pröva på balett på just den här lektionen nästa vecka för en reality show) får jag veta medan jag står vid stången och försöker plira på de andras rörelser för att hänga med (senare googlar jag att Wildish bland annat har dansat i både New York City Ballet och American Ballet Theatre, för Balanchine, Baryshnikov.)

Det var också den ryska damen som lärde mrs Wildish att dricka och som sa: “The most difficult thing to teach is taste.” Men vem var det, vem var det? För sent att fråga.

Först klarar jag mig bra. Vilken glädje, var som helst i världen och jag behärskar grunderna i balett! Mot slutet av lektionen står jag bara och stirrar som vanligt. De vackra flickorna far över golven i hisnande dans, solen in genom fönstret, långa ben.

 

Det här är Central Park-dagen. Något ska hända där, i boken, i vansinnesprojektet. Man ska kasta snöbollar på varandra, i yllemössor, med kaffemuggar i händerna. Skratta och slåss, snö i alla linningar. Som i filmerna. Som ibland, sällan, i verkligheten.

Det är iskallt. Som nyhetspresentatörerna varggrinar: freezing cold, a bitter chill. Jag skrattade tillbaka när de sa det: 16 F° är ingenting.

– 9 C°: Ha!

 

Men också: klart solsken, en hel dag framför mig. Jag går med stora väskor, genom hela parken. Först Visitor´s Center. Jag ska fråga var jag hittar de vildaste delarna. Om här finns skogsmark, vilddjur. På sin höjd tvättbjörnar, säger informatörsmannen. Ekorrar och fåglar. Verkligen inga hjortar (vilket jag skrivit i ett utkast som jag särskilt gillar). Det här är ju mitt i en stad, parken är bara 2,5 miles lång (for God´s sake).

What about the Wildlife Center? undrar jag, pekar på kartan. Tänker mig på något sätt vattenfall och björnar.

That would be the Zoo. (M´am.)

 

Nu går jag. Nu går jag mer än någonsin, så känns det. Jag går genom hela Central Park, från söder till norr. Fyra kilometer, det tror jag inte på. Inte i den här snålblåsten, med den här iskalla vinden kring mitt huvud, dessa väskor och kassar släpande. Jag var här den gången också, för tre år sedan, men då osystematiskt. Vi dök in i parken här och där, visste inte var vi befann oss, joggade runt reservoaren, också det för att man gjorde det i filmerna. Nu är det planer, ensamhet. Jag ser en skridskobana, ett enormt grönt fält, Sheep Meadow, stängt för vintern. Den pompösa King Jagiello-statyn (en man på en fet häst), Belvedere Castle, ängelstatyn som man kretsade kring i Angels in America, Metropolitan Museum of Arts ena vägg. Jag går och jag går. Här joggade vi. Jag kämpade för att inte bli efter min bror. Vi blev båda efter the New Yorkers. De sprang som om de tävlade. De varvade oss. Här är vackert, höstaktigt. Allt är välskött, perfekt. Jag söker mig till de ställen som ser ensligast ut på kartan. The Ramble, North Woods. På en vacker skogsflik i en vik mitt emot ängeln står ett förälskat par och kysses. Jag går förbi dem till den yttersta udden, the Point, bara för att ha varit där, för att få pricka av den på min karta.

Bara på ett ställe i den norra skogen blir jag rädd, för en minut. Här kunde man mördas, ingen skulle märka. Men sedan kommer de igen: joggarna, turisterna. Jag når Harlem och 110th Street, hör sången i mitt huvud. Jag går i Harlem, nuddar vid det. Det kunde vara ett annat äventyr. Men det känns övermäktigt, jag orkar inte ta in det just nu. Jag går lätt yr tillbaka mot centrum genom Spanish Harlem, det är stökigt, belamrat. Till sist ger jag mig och tar ett tåg, yrar via leksaksbutiker på 5th Avenue och på Times Square, hittar ingenting bra, samma plast som i Finland. Lamporna på Times Square är grälla, blixtrande, människorna väller, jag låter ett annat tåg föra mig till hotellet, vindpinad. Jag packar håglöst, har tappat en strumpa.

 

På kvällen pressar jag mig iväg på en teaterföreställning i East Village. Mission Drift heter den och är en del av avantgardefestivalen Coil som pågår här just nu. By The Theatre of the Emerging American Moment (TEAM): a hard hitting critique of American capitalism. Jag måste ha ut allt, allt, jag måste extrahera allt jag kan av denna resa, denna stad, inte kan man sova när man är i New York, ska man sova i staden som aldrig sover? Va? Va? Allt håller på att falla samman en smula, jag vill få in för mycket i för litet tid, kräver jag för mycket? Jag har inga specifika förväntningar, ändå förväntar jag mig något. Av mig själv? Som upplevelsemaskin? Livet är en kort dröm. Jag fryser så jag skakar och ser dåligt i mörkret. Jag har klätt mig fint för att jag inte orkar se ut som en vandrande matusjka med kassar hela tiden, men nu får jag sota för det. Vägen är längre än den verkade i vägbeskrivningen. Finstövlarna glider runt på trottoarerna. När teaterbyggnaden till sist dyker upp är den sunkig, scenografin lat, hela pjäsen märklig, för att inte säga usel. Den handlar om den amerikanska drömmen; om ett par i dagens Las Vegas och om två holländska tonåringar som emigrerar till U.S.A. på 1600-talet och sedan glupskt far runt och reproducerar sig och utnyttjar alla möjligheter till ekonomisk vinst under 500 år.

Pjäsen bygger på en helt ny metod av pjässkrivande, står det i programbladet, en ny sorts kollektiv process. Och gruppen bjuder in oss på workshop i denna metod, för dyr penning. Men pjästexten visar sig vara så fritt associerande, så säker på att den är intressant vad den än kommer med, att den blir ointressant för en åskådare (också detta måste man akta sig för). Skådespelarna ger oss sitt yttersta, de sjunger som demoniska änglar, pulserande ådror, munnarna vidöppna: We walk and we tire. De vill ge oss sitt glitter. Så är det med skådespelare. Men när man mitt under en föreställning börjar fundera varför är det något som är fel. Antingen med pjäsen eller med en själv.

 

Jag tar mig hem. Hem, skriver jag. Jag menar: till Chinatown. De vänliga gränderna. Butikerna med sina dammvippor av fjädrar, sina billiga tvålar, lyktor. Restaurangerna som stänger senast klockan 23, myllret som på bakgatorna avstannat. Jag äter soppa gjord på sjögurka. Sjögurka är något slemmigt, vitt. Hur som helst: värmande.

 

// riktiga listan skannad

Central Park. Sheep´s Meadow. (kolla apostrof)

etc.

 

Torsdag.

Ett hörn.

 

Jag har ett hörn i New York. Det är vid West Houston Street och Mercer Street, ungefär, där SoHo börjar. Där finns Angelica Film Center, Aroma Espresso Bar, bilar, butiker, människor som rusar eller går förbi. De är upptagna med sitt, de går åt sina håll. Jag vet att jag inte får ha ett eget hörn här efter fem dagar. Kaféet som var mitt förra gången, invid New York University, finns inte längre kvar.

Men på Mama Eatery i morse: tittade hon inte lite igenkännande på mig? Jag tyckte det. Morgongymnasterna vankade på.

Jag går längs Broadway, mitt sista new yorkiska kaffe i handen. På trottoaren finns små lila upprop, som om potatistryckta:

MUFFINMILK CHIN UP

 

Nu inflyter små rapporter hemifrån: De stora klarar sig, är nog mycket medvetna om vilken dag jag ska komma hem. Elvin har börjat få raseriutbrott. Men den lille, han verkar knappt ha märkt att jag är borta.

 

Sista gången längs Mulberry Street, norrut förbi de glimrande italienska krogarna som trumpetar ut Tiramisu, Lasagna – resterna av Little Italy, denna gatstump – till Wild Ginger för den asiatiska koshervegankosten.

En skylt: Att hyra.

En dag ska jag ta hit dem alla. Vi ska bo här. Kanske bara en kort tid.

 

Jag är skeptisk till att skriva om skrivandet. Skrivandet hör kanske just till det som det är bäst att inte skriva om. Men min sista anteckning ser ändå ut så här:

 

Skrivande föds ur längtan. På det sättet är de skrivande för alltid skyddade, så länge de kan tänka och längta, hålla i en penna (eller har en spökskrivare).

 

och sedan, ännu

 

Vad är det här: hela tiden på väg bort el. hem!

 

Jag måste låta saker vara ofärdiga

Jag måste sluta slipa

och slipa

innan jag vågar avslöja mig.

Jag måste inse att allt är en gröt och “ingenting blir någonsin riktigt färdigt, utom för dem som dör”.

 

Denna resa, fem dagar i New York. En anteckning, en dröm.

Men jag vet.

 

foto 5/5 Malin i fönstret

 

 

(Det sista citatet är ur Pia Ingströms TV-recension i Hufvudstadsbladet, 29.02.12).