När orden inte räcker till och blir fel


Recension, plir nr 1:

En natt för inte länge sedan drömde jag att jag plötsligt var tvungen att döda mitt sällskap, ett pensionärspar och deras hund. De var oskyldiga, till vad det än var. Jag visste det. Jag blev överraskad över det jag gjorde, och jag var förfärad, ifrån mig, medan jag höll på. Dödade, dödade. Sedan stod jag en stund efteråt, betraktade mina offer, liggande, där. Mitt hjärta dunkade fort, fort. I verkligheten, där jag låg djupt sovande, eller i drömmen? Hunden var rävlik, glänsande, vacker. Helt stilla. Jag försäkrade mig kraftigt om att det var detta jag varit tvungen att göra. Jag ville bort.

Jag vaknade.

Jag hade haft feber hela veckan. Men mest berodde drömmen, det är jag säker på, på att jag hade läst En av oss av Åsne Seierstad om Anders Behring Breivik och hans offer precis innan jag somnade. Det hade jag annars undvikit.

Egentligen har jag efter bästa förmåga undvikit att läsa den här boken.

Åsne Seierstad har gjort ett viktigt, modigt arbete, som helt klart har krävt en enorm mängd research. Hon låter läsaren följa Anders Behring Breivik genom livet, från fosterstadiet till tiden efter rättegången som följde hans mordodyssé i regeringskvarteren i Oslo och på Arbeiderpartiets ungdomsläger på Utøya den 22 juli 2011. Allt är eländigt. Men länge bara precis vid sidan av det vanliga, så man knappt märker det. En pappa försvinner. En mamma orkar inte riktigt. Hon tycker att barnet är besvärligt redan som foster. Hon vill inte föda honom. Väl född klänger han sig fast vid henne på ett konstigt sätt. Hon går inte på en enda av hans fotbollsträningar. Han plågar grodor och nyper av rosenknoppar i grannarnas rabatter. Men han blir också bästa vän med grannens lilla chilenska flicka, som, då hon börjar skolan och får nya kompisar, överger honom, liksom alla andra förr eller senare. Alla utom mamman, som blir intervjuad av Åsne Seierstad på dödsbädden inte långt efter sin sons ofattbara dåd. Då säger hon att hon har förlåtit honom. I tonåren vill Anders Behring Breivik bli graffitikung, men han blir aldrig mer än en toy, hur mycket han än ritar detaljerade kartor över Oslo och skaffar extra mycket färgburkar. Han är ovanligt ihärdig, vilket ska vara honom till nytta då han senare lyckas bygga en bomb som tar en hel nations oskuld med hjälp av instruktioner på internet. Han är inte begåvad. Eller är det självförtroende han saknar? Social kompetens? Personlighet? En fadersfigur? En stabil mor? Glädje? Vad saknar han? Han beskrivs som “en medelmåttig mobbare” och “tom”. Finns det sådant som medfödd ondska?

 

När någon grät gottade han sig, då lyste det i ögonen på honom. Annars var han för det mesta allvarlig.

 

En tid har han en bästis, Ahmed från Pakistan, men de glider ifrån varandra. Anders Behring Breivik hävdar senare att han blivit misshandlad av Ahmeds vänner på uppdrag av Ahmed. Anders Behring Breivik har aldrig någon flickvän. Han fixar sig en flicka från Ukraina via en nätdejtingsajt, men också det rinner ut i sanden. Hans kompisar tror att han är bög, men det förnekar han å det kraftigaste. Han vill bli politiker i det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, men är lätt att ignorera. Han är ingen talare i verkligheten, bara i sina fantasier. Han vill bli rik, och blir det också genom att starta en firma som säljer förfalskade examensintyg på nätet. Han förlorar sina pengar. Han flyttar hem till mamman, stänger in sig i sitt “fisrum” och spelar World of Warcraft i åratal. Han blir en ledare, där i cyberspace, om ingen annanstans. Sedan börjar han läsa om islamfientlighet på nätet. Och han börjar skriva en bok, om “konservatism”. Ett massivt manifest, som innehåller en krigsförklaring mot “kulturmarxister och självmordshumanister”. Fas ett, den som nu inleddes, skulle bestå av “chockanfall utförda av hemliga celler som inte hade inbördes kontakt”.

Han är mannen vid sidan om. Men länge, länge bara lite. Balanserande på gränsen. Bara som den ena eller den andra av oss, det ena eller det andra av våra barn.

Allt är inte dåligt. På somrarna tillbringar gossen Anders ibland tid med sin far och hans nya familjer.

 

På sommarstället var det särskilt faderns tredje hustru som tog sig an den lilla pojken. Hon hade inga egna barn och tyckte mycket om Anders, han blev också knuten till henne. Han blev så lycklig när någon ville läsa för honom, skulle hon minnas. I timmar kunde han sitta hopkrupen i hennes knä medan hon läste.

 

Berättelsen om Anders Behring Breivik varvas med berättelsen om några av de ungdomar som Breivik mördade på Utøya. Det är speciellt Simon från Troms i norra Norge och Bano, en kurdisk invandrarflicka från Oslotrakten, som står i fokus. Simons och Banos skeden beskrivs noggrant, från hurdana de varit som små, hur det kom sig att de blev politiskt aktiva, från hurdana de var som syskon, vänner, till vad de drömde om.

Det är en problematisk form som Seierstad har valt för dessa kapitel. Jag kan inte låta bli att tycka att de känns banaliserande. Hade något mer rapportliknande, med klara källhänvisningar, varit lättare att stå ut med än detta balanserande på prosans rand? Jag vill veta, för jag måste, men jag vill inte vara med och leka några fiktionaliseringslekar, inte vad gäller ett fall som det här. Som det är nu måste jag tränga igenom Seierstads samtidigt förnumstiga och melodramatiska språk och stil – hennes berättande av en berättelse – för att försöka få syn på informationen. Seierstad verkar i kapitlen om ungdomarnas bakgrund ha strävat efter att beskriva det “normala livet”, “oss goda människor” som lever enligt en viss, nästan Hollywoodsk dramaturgi, i kontrast till anomalin Breivik. Kanske för verkligen pränta in i läsaren att detta kunde ha drabbat vem som helst av oss, vilket som helst av våra barn? Men före morden var ju inget svartvitt. Inget, utom att det är fel att göra en annan människa illa, är svartvitt. Eller var det så svårt för Seierstad att skriva om de mördade ungdomarna att hon blev osäker och därför föll tillbaka på språkliga och formmässiga klyschor? I efterordet står det att hon har samarbetat med föräldrarna kring texterna om deras barn, och det kan ju förklara det: den enda, ytterst klena tröst som kvarstår ligger kanske i att göra barnoffren till en del av en fiktiv berättelse med en mening. Jag unnar föräldrarna det av hela mitt hjärta, men jag har problem med att som läsare på detta sätt inkluderas i ett slags normativt “vi”.

Jag får intrycket av att Seierstad har velat göra en hel nations sorgearbete. “Under arbetet med boken insåg jag att den också är en berättelse om Norge“, skriver hon. Är det orsaken till den generaliserande tonen? Seierstad har velat skriva en bok för alla, men någon insikt om att det handlar om hennes subjektiva definition på “alla” syns inte i texten.

 

När hon skriver om Breivik aktar hon ingen. I kapitlen om honom är texten skenbart svalt rapporterande, men under ytan vass som en kniv. Hon citerar hans dagbok, som ingick i hans “bok” – som han mejlade till 8000 personer före sin attack – och mixar den pedantiska beskrivningen av hans attackförberedelser och bombbyggande på den avlägsna gården som han hyrt för ändamålet med dagboksanteckningarna:

 

När han hade renat det sista partiet pikrinsyra körde han till Elverum och köpte tre portioner kinesisk take away, biff med nudlar och stekt ris. “Mums!”

 

“Fuck, varför kan inget gå som planerat???? Och uppsättningen hantlar kostade mig sammanlagt 750 euro och nu har den visat sig värdelös … vad gör jag nu?” Han bestämde sig för att höja moralen med en trerätters i Rena. Han skrev att han kommit på något som han läst om en “marxistisk förrädare” på sjuttiotalet. “Jag tror han hette Baader eller kunde det ha varit Meinhof, terroristprostituerade för sovjeterna och islamska ummahs lojala dhimmihoror”, som hade använt en elektrisk hushållsmixer för att krossa kulorna i sin lägenhet. Breivik beslöt sig för att pröva marxisternas metod. Om mixarna från sjuttiotalet klarade det måste de moderna modellerna också göra det.

 

Seierstad beskriver hur Breivik direkt efter sin mordraid på Utøya skulle få sin bild tagen för polisregistret. Han kläddes av och tyckte först att det var förnedrande. Men plötsligt blev han i stället ivrig och började posera i kalsongerna som en bodybuilder till polismännens förfärade häpnad.

 

Breivik skrattade nervöst. Han hade missat. Han fattade det. Skämtet hade inte gått hem. Han hade inte varit förberedd, och kroppen som han nu för en gångs skull var nöjd med, kroppen hade liksom varit så beredd för en show. 

 

Hur han inte visar en enda känsla under rättegången, förrän hans egen film, en anti-islamsk  “marknadsföringsfilm” för hans bok visas. Då brister han helt skamlöst ut i gråt – av rörelse?

Man plirar. Man är voyeuren. Man försöker förstå, ens någonting av vad det var som gick så fel.

 

Då bombbyggaravsnitten varvas med de förväntansfulla ungdomarnas förberedelser för resan till Utøya blir läsningen olidlig. Och själva attacken och dess följder beskrivs utan nåd. Kroppsdelar lossnar, hjärnor rinner ur unga skallar, pressas i bästa fall tillbaka igen. Ungdomarna tar varandra i händerna och möter döden tillsammans. Att beskriva varje ung hjärna som skjutits i detalj är viktigt, så att ingen ska tro att människor inte går sönder och dör om man skjuter dem i huvudet.

Den norska polisen gör så många misstag att det nästan är omöjligt att fortsätta läsa. Allt medan gärningsmannen knäpper ungdomar “som om han plockade körsbär”, glatt ropande Tjoho!

 

Mördaren förundrades över ett ljud som kom från huvudena när han sköt folk i skallen. Det var som ett ah, en utandning, ett luftdrag. Så intressant, tänkte han. Det hade jag ingen aning om.

 

Jag hatar att sortera det som Anders Behring Breivik gjorde under något ens tillnärmelsevis politiskt, att skriva om det i en seriös tidskrift med temat främlingsfientlighet. Å ena sidan tänker jag att om man ens börjar lyssna på hans s.k. argument (att han inlett ett “inbördeskrig” för att “rena” Norge från de invandrarvänliga vänsterorienterade som kommer att medverka till att muslimerna tar över Europa, eller hur det var?) så har man hamnat snett.

 

Å andra sidan vet jag att vi behöver veta allt om det här fallet, och om att det finns nätsajter där dylik retorik råder, som kan plocka upp förvirrade individer och äntligen erbjuda dem ett sammanhang. Vi måste veta att Breivik fick högar av brev till fängelset, då de ännu inte fångades upp av censuren. Att hans svarsbrev citerades och spreds på beundrarnas bloggar.

I sin recension av boken i Aftonbladet (19.11.13) kritiserar Åsa Linderborg Åsne Seierstad för hon inte borrar sig tillräckligt djupt in den växande globala rörelse som Breivik, vare sig man vill se det eller inte, är en del av:

 

Han är mer än en enstaka tragisk händelse; han är ett säreget groteskt exempel på en västerländsk nykonservativ process som accelererat efter 11/9 (sic) men som påbörjades långt innan.

Antikommunismen, islamofobin, den allmänna främlingsfientligheten, hatet mot homosexuella, antifeminismen, nationalismen, föraktet för det politiskt korrekta, det vill säga demokratiska och humanistiska värderingar – allt det där är ideologiska strömningar som växer sig allt starkare, överallt.

 Det är en världs- och människosyn så etablerad, att FrP nu sitter i regeringen, samtidigt som Angela Merkel och David Cameron båda vinner popularitet genom att förklara mångkulturen som misslyckad.

Breivik är alltså inte “typiskt norsk”, men heller inte en anomali. Han hade varit möjlig i vilket europeiskt samhälle som helst, dock inte i vilken tid som helst. Hans handlingar är unika, men hans åsikter är det inte. 

 

Men samtidigt som det är tydligt att vi inte kan sticka huvudet i busken känner jag ett starkt obehag redan över det faktum att det skrivs ännu en bok om Anders Behring Breivik där denna hans s.k. “filosofi” får komma fram, och som dessutom har hans porträtt stort uppslaget på omslaget. På så vis har han ju segrat. Denna enda gång i livet lyckades han ju faktiskt med det han hade föresatt sig. Det enda han ångrar är att han inte dödade fler, sa han under rättegången, under vilken han började varje dag med en nazihälsning. Vi såg det, vi visste inte vad vi skulle ta oss till, vi skrev om honom. Han ville absolut inte undgå fängelsestraff genom att bli dömd som otillräknelig, han ville att hans gärning skulle tas på allvar, som en radikal, politisk handling. Han vill att sagan om honom ska intressera oss, att den ska spridas. Han vill ha vår uppmärksamhet. Det får han, till exempel via den här recensionen. Han vill höras. Vi hör honom.

Det här går inte att lösas.

 

Malin Kivelä

 

En av oss. En berättelse om Norge (Alberts Bonniers Förlag, 2013)

av Åsne Seierstad, översättning från norskan: Jan Stolpe